Dagens rader
Om utmattning/utbrändhet


Första delen: Symptom

Allra första vill jag säga att de symptom jag beskriver är sådana som jag själv har direkt erfarenhet av. Och att en läkare ska ställa diagnosen. Jag skriver om detta för att någon kan få känna igen sig och därmed uppleva sig som mindre ensam. Och för att någon som lever nära en person med utmattningsdepression kan få en större förståelse. För det var nästan det värsta, den där ensamheten som flyttar in när kroppen spelar en spratt och oron som sipprar fram från trötta vrår. Samtidigt som jag idag ser och läser om att fler och fler går samma väg. Inte minst unga. Det gör mig bekymrad i hjärtat.

Jag kommer inte gå in på orsakerna till att jag körde slut på mig två gånger. Det finns massor av anledningar, och det gör det nog för de flesta som får diagnosen utmattningsdepression. Det är sällan bara en orsak. 

Idag skriver jag om hur det kändes. Del två handlar om vägen tillbaka. Och i del tre blir det tankar om hur arbetsplatser, anhöriga och samhället i stort kan bli bättre på att möta personer som är utmattade men också hur vi motar olle i grind. 

Andas in, andas ut. Då vandrar jag tillbaka i tiden.

Rödsprängda ögon. Blixtar framför ögonen. Kramper i magen. Huvudvärk från helvetet. Förlamande trötthet. Nedstämdhet. Kraftig yrsel. Smärtor i kroppen. Lätt feber. Gråt för ingenting. Lättirriterad. Tunnelseende. Stora blemmor över hela hakan. Rusande hjärta. Dåligt minne. 

En helt vanlig dag.

Vet inte hur många koder till bankkort jag avverkade när hjärnan tog stopp. Det var omöjligt att komma ihåg en fyrasiffrig kortkombination. Ena natten krampade magen hårt. Andra dagen värkte huvudet monstruöst och jag satt på Cityakuten. En annan dag stirrade jag in rödsprängda ögon i spegeln samtidigt som jag kände mig febrigt trött. 

ALLT blev så jobbigt. Övermäktigt. Blytungt. Lyfta luren. Diska ur koppen. Tvätta håret. Det låter helt galet, men att bara bre en smörgås tog kraft. Klart jag trodde jag var dödssjuk. 

Första gången den ödesdigra väggen tornade upp sig var -96. Då var det relativt okänt med utmattningsdepressioner. Kronisk trötthet och fibromyalgi pratade man dock om. Jag gick till en läkare med min yrsel. Min gjorde att golvet rörde sig upp och ner, det var ingen snurrande rörelse. Som på vågor kändes det som jag färdades över asfalten. Jag kommer så väl ihåg när jag frågade läkaren om yrseln kunde vara stressrelaterad. Det trodde han inte. Så vad var det då för fel? Det visste han inte heller. Så jag surfade hem på vågorna, lika yr. Det var faktiskt ingen av alla läkare som jag träffade som kopplade ihop mina symptom med stress. 

Gick och pratade med en bra terapeut. Hon var toppen, det var jag som inte var mogen. I nio månader satt jag i hennes fåtölj och berättade om kroppens förnimmelser. Så fort hon ville närma sig något som jag upplevde som jobbigt så slutade jag prata. Orkade inte gå in i de rummen. Det var ändå skönt att få prata av sig lite, även om det inte hände något på djupet. Flera år senare gick jag tillbaka till henne och det blev något helt annat. 

När yrseln och huvudvärken var som värst flyttade jag hem till min pappa. Låg hoppkurad i den stora soffan omsluten av smärta. Tog lugnande och smärtstillande. Lindrade en stund. Men sen kom det tillbaka. Hammaren i huvudet och oförmågan att kunna gå utan att känna sig stadig på benen. Tröttheten var där hela tiden. Orkade inte med starkt ljus (dagsljus) eller ljud. Att titta på tv eller läsa var för mycket. 

Kommer inte riktigt ihåg vilken ordning allt rullade upp sig. En kväll när jag skulle till tunnelbanan sprang jag den sista biten för att komma med. Fel beslut. En tjur tog sig in i bröstkorgen och hoppade vilt omkring. Rusade runt. Tittade ner mot hjärtat och trodde på riktigt det skulle hoppa ut. Ambulans till akuten. Massa undersökningar. Men inget var egentligen fel.

Så var det hela tiden. Inget var egentligen fel. Bra värden, fina röntgenbilder, starkt hjärta. Ändå kändes det som att jag var på god väg att dö. 

Jag tog mig ur den första svängen och jag tror att min relativa ungdom faktiskt hjälpte till. Gång två slog systemet tillbaka hårdare. Som att ”nu får du faktiskt ta och lyssna”. Jag hade precis fyllt 30 år, år 2001, och min läkare sa att jag var på väg att utveckla diabetes 2. Och den enda orsaken var med största sannolikhet min inre stress. Hej å hå. Hon sjukskrev mig direkt för utmattningsdepression. Det tyckte inte min arbetsgivare var en bra idé. Så svag som jag var gick jag med på att jobba tre veckor under min sjukskrivning. Kanske en av de dummaste sakerna jag gjort. Hela kroppen skrek och jag kunde inte säga nej. Dilemmat var nog att det inte syntes utanpå hur det kändes inuti. Förutom stressutslagen då. Så det kanske inte var så lätt att förstå. Och jag har ju alltid levererat och varit duktig på att bita ihop...

Hur som, jag sa upp mig från det jobbet. Men jobbade de där tre veckorna. Sen kom den stora kraschen. Minnesbilderna är få. Mer än att jag ligger i sängen. Dag efter dag. Efter dag. Isolerar mig. Orkar inte med någon kontakt. Orkar inte tänka en enda tanke. Vilket kanske var tur det. De hade inte varit alltför ljusa. Efter någon månad i sängen har jag kraftansamlat så pass att jag inser att jag måste göra något konkret. Att det här inte kommer gå över av sig självt. Men vad hela friden kunde hjälpa mig?

Dagens rader 
Om utbrändhet/utmattning

Andra delen: Vägen tillbaka 


Så började den mödosamma klättringen upp för att bli en någorlunda fungerande person. Hade hellre försökt mig på att bestiga Matterhorn, men nu stod jag där vid foten av mitt eget berg. Toppen höljd av dimmor och jag sökte febrilt efter en stig. Jag trodde att den kanske fanns inom vårdapparaten. Efter att vandrat alldeles för nära mörka vatten insåg jag att jag behövde professionell hjälp. Det fanns tankar som jag inte vill ge mer näring. Således kontaktade jag psykiatrin. Fick en tid och gick därifrån med ett recept. Jag ville prata med någon. Flera gånger. Men det var ett halvårs väntetid. Så ett recept på anti-depressiva var vad som kunde erbjudas. Tack å hej.

Här hade jag dock slumpen på min sida. Kort därefter sprang jag på terapeuten som jag gått till några år tidigare. Jag hade tappat bort hennes telefonnummer (det här var på den tiden man ringde från en vanlig telefon). Hon hade dessutom hemligt nummer. Hur som, jag fullkomligen kastade mig i hennes stora trygga famn. Ta hand om mig! Nu!

Jag var äntligen tillbaka i ”min” fåtölj på hennes mottagning. Ett litet, litet hopp hade väckts. Vi började nogsamt att lyfta på sten efter sten. Se vad som fanns där under. Jag var redo att grovjobba. Kom hela tiden tillbaka till att jag konstant kände mig otillräcklig. Att jag kände ett oproportionerligt stort ansvar för allt och alla. Sen var det massor av annat. Rädslor och sorg. Oro och ångest.

Om jag ska förenkla en process som tog ett par år så delar jag in den i tre – för mig – väsentliga delar. Rutiner, terapi för knopp och kropp, samt nya utsiktsplatser. För precis som att det inte var en enskild händelse som gjorde att jag kollapsade, så var det inte heller en enskild typ av behandling som magiskt skapade en ny vitalitet, utan det var mixen av idogt testande. Fungerar, fungerar inte. Fungerar. Bra. Då kör jag på det. Bakslag och tålamod. Förtvivlan och hopp. Halmstrån som viker sig och trygga ankare.

1. Rutiner
Jag skapade en struktur i mina oändligt långa dagar i ensamhet. Började prenumerera på båda morgontidningarna (fanns ingen vana att läsa på näten då). Gick till samma bageri så fort jag vaknat. Handlade två frallor med solrosfrön. Alltid solrosfrön. De föll gärna av toppen av frallan och jag plockade då upp ett efter ett. Det slog ihjäl en del tid. Kokade kaffe. Åt frukost och läste tidningarna länge. Det gjorde att jag kunde släppa tankarna på mina kroppsliga symptom. Sen gick jag samma runda längs med kanalen. Ofta åt jag korv med mos och bostongurka i kiosken vid Djurgårdsbrunn. Satt på samma parkbänk. Tittade över vattnet och ängarna. Sen gick jag hem och sov. På eftermiddagen gjorde jag mjuka rörelser för kroppen. Sen vilade jag lite till. Ställde en färdig fryst portion mat (gärna Findus mandeltorsk med potatismos och ärtor) i mikron. Åt middag i soffan framför tv:n. Stannade i soffan tills jag utmattad rullade in till sängen. Jag pratade i princip inte med någon. Mer än när jag beställde mat i kiosken. Lät telefonsvararen göra det jobbet. 

Var det inte långtråkigt? Tänker jag nu. Nej, jag minns det inte som så. Efter den första tiden när jag bara låg i sängen så var det en euforisk känsla att orka gå en promenad. Med tiden kom också en allt större lättnad in i livet. Jag orkade tänka en tanke hela vägen ut. Började bygga helt nya meningar med mening inom mig. Från apati, via stumhet, tomhet och vilsenhet till glimtar av förundran. 

2. Terapi
Efter ett tips från en gammal kollega hade jag hittat till en kursgård i Dalarna. Jag började åka dit regelbundet. Tillsammans med tiden där och min terapeut hemma började jag så sakta att få en större förståelse för mina beteenden och reaktioner. Stundtals var det tufft som tusan. Låg på golvet och kippade efter andan. Allt skulle visst upp till ytan och liksom troll sprack många av mina idéer om mig själv och hur världen borde vara. Jag fick distans till mina självpåtagna roller och min omgivning. Tillsammans med andra fantastiska, modiga medmänniskor fick jag möjlighet till spegling. Ensamheten började kännas mindre påtaglig. Dessutom träffade jag en person som kom att betyda mycket för mig. Hon och jag tog varandra i händerna när vi gick igenom tuffa processer. En sådan vän är guld värt. En vänskap bortom ord där allt får finnas. Fint och fult. Gammalt och nytt. Ältande och nyskapande. Världsligt och mystiskt.

Kroppen fick - efter hand som den mäktade med - arbeta mycket. Yoga och meditation började ta större plats. Jag som under vissa perioder trodde min kropp var redo för soptippen, hittade glädje i att röra den. Dansade mycket. Tog allsköns kroppsbehandlingar. Först desperat, sen mer och mer nyfiket. Kinesiologi, akupunktur, ayurvediska behandlingar, healing, shiatsu, maorisk massage, frigörande andning, trumresor, medium och helt vanlig klassisk massage. För att nämna några. 

För mig var det optimalt att i lika stora delar ta hjälp av terapeutiska samtal (psykodynamisk terapi) och kroppsterapi. 

Att få behandlingar och gå i terapi kostar pengar. Jag var sjukskriven och hade ingen större ersättning. Min räddning var att jag bodde litet med låg hyra. Och jag hade lagt undan en del från karriärsåren. En liten bil hade jag som jag sålde. Den fick finansiera alla resor till Dalarna. Jag fick ingen som helst hjälp från försäkringskassan med rehabilitering. Alla slantar jag hade lade jag på att komma tillbaka till livet igen. När jag väl kände vårvindar leka inom mig igen var alla gömmor tömda. Jag ångrar inte en krona som jag lagt ner på att komma tillbaka och jag känner en enorm ödmjuk tacksamhet att jag hade möjligheten att själv bekosta mina behandlingar. Jag kommer skriva mer om detta i tredje delen, om samhällets behov av finansiering av rehabilitering.  

3. Nya utsiktsplatser
När jag började klättringen uppför mitt berg hade jag inte en susning om vilka vyer och vidder som väntade. Från den platsen där jag inledde klättringen stirrade jag stint in i en hård, kall bergvägg. Min terapeut utmanade och lockade mig högre och högre upp. När jag kommit över trädgränsen blickade jag ut och insåg att min bild av världen som farlig, orättvis, krävande och bara alldeles skitjobbig kanske inte var helt med sanningen överensstämmande. Men vem var jag om jag inte var rädd mest hela tiden? Begränsade mig själv och kontrollerade andra. Hm. Kanske var det värt att reflektera över. Kanske fanns det andra sätt att uppleva världen på? På den utsiktsplatsen blev det snurrigt värre. Gammalt och nytt bröts mot varandra. Vaddå, måste jag inte alltid prestera på topp? Får jag liksom bara finnas? Är det verkligen ok? 

Jag fortsatte vidare uppåt mot nya utsikter. På nästa platå lade jag mig bara ner och andades. Expanderade på insidan. Började så smått känna tillit till att jag kunde härbärgera både starka känslor och tomhet. Att om jag andades medvetet och mediterade blev det alldeles hongungsmjukt och lugnt i själen. Kroppen slutade skrika efter uppmärksamhet. Stannade extra länge på den här viloplatsen. La mina celler tillrätta och läste böcker av Eckhart Tolle, Byron Katie och Caroline Myss. Med nya tankesätt grundade i medvetenhet och närvaro, fortsatte jag min väg upp mot toppen.  

Men vänta nu, vart var jag egentligen på väg? För att låta lite som ett ”På spåret-avsnitt”. Höll jag inte på att göra lite samma sak igen, driva på mot något mål? Om än ett diffusare sådant. Mitt hjärta bankade efter gemenskap och att få dela med mig. Jag hade mött en annan vandrare på vägen som föreslagit att jag skulle bli lärare. Jag? Som inte hade speciellt bra tålamod. Men han hade slagit an en ny ton inom mig. Jag gillade klangen. Den kändes klar, stark och ljus. Och totalt oväntad. 

Jag vandrade således nerför mitt berg på nystarka ben och ut i vida världen igen. Och hamnade på högstadiet. Där fick jag möjlighet att verkligen praktisera allt jag lärt mig under bergsklättringen om ansvar, distans, medkänsla, öppenhet, närvaro och gränssättning. Kroppen höll. Sinnet höll. Jag var på rätt plats vid den tidpunkten i livet. Det var för 12 år sedan. Alldeles nyss och en evighet bort.  

Det här var verkligen en kort version av en tung, utmanande och utvecklande tid. Vill också tillägga att jag idag ser mig som stressallergiker. Att jag har en sårbarhet för stress. När jag känner att det börjar som brinna i nerverna, klia i benen, hamra i huvudet och tankarna stelnar. Då drar jag hårt och utan att tveka i handbromsen. Packar min ryggsäck med verktyg som ger mig balans och beger mig till min inre viloplats på berget. 

I den tredje och sista delen blickar jag utifrån och in på bilden av utmattningsdepression och vad man kanske kan göra som anhörig, vän eller från samhällets sida.

Dagens rader
Om utbrändhet/utmattningsdepression


Tredje delen 
Till partnern, vännen, arbetsgivaren och samhället


Sista delen i serien om utmattning handlar i huvudsak om hur familj, vänner, arbetsgivare och samhället i stort kan höja tröskeln för att trilla över och ner i en trött dybotten. Samt stödja den redan insjuknade. Jag har funderat länge och väl. Problematiserat och komplicerat det hela. Men egentligen är det inte supersvårt. Man behöver inte skicka partiklar mot varandra i Cern för att räkna ut att det många gånger är återhämtningen som trängts undan så till den milda grad att individen glömt hur det är att slappna av på djupet.

För jag tror att vi klarar mycket påfrestning. Den dag vi inte upplever kaos, friktion och utmaningar är vi döda. Men, regelbundet behövs det rejäla pauser för att varva ner, integrera, reflektera och uppleva ett enkelt varande. Att bygga in mer närvaro och medvetenhet under en pågående vardag är också värdefullt. Det behöver inte ta nämnvärt mycket mer tid i anspråk, men ge större livskvalitet. Stanna upp kort, se saker från en ny vinkel, ta ett långt djupt andetag. Fråga sig vad gör det om fem, tio eller hundra år om jag stressar mig sönder och samman för att leva upp till en bild om hur jag tror livet ska vara?

Inte minst tror jag på att i tid ta varningssignaler på största allvar. Jag har sett många - inklusive mig själv – komma tillbaka i ”full sving” för tidigt efter en sjukskrivning. Bara för att något år senare falla igenom totalt.

När världen krymper, axlarna kryper upp mot öronen och sömnen svajar, då börjar det bli svårt för hjärnan att tänka om. Det allra enklaste är att bara fortsätt på samma snabba väg, för bara tanken på att hitta en ny liten stig kan upplevas övermäktig. Jag brukar säga till min man när jag upplever att det snurrar för mycket runt mig att nu kan jag inte ta in en enda sak till i mitt system. Numera gör jag det med god marginal. Och lägger jag på något i livet, så behöver jag ta bort något annat. Hur förtjusande, underbart och roligt det än må vara. Hårdprioritera. Vad är viktigt? Verkligen hårdprioritera. 

 Men nu gällde det även tips och trix till alla runt omkring.

 1.     Till dig som partner
Ta din kärleks symptom på allvar. Lyssna, förminska inte, men förstora inte heller. Ta ett större ansvar för det som behövs göras i hushållet utan att fråga vad du ska göra. För en trött hjärna orkar inte tänka ut det. Frågan: - Vad kan jag göra? Är fin och vill väl. Men bara gör! Förenkla livet. Skala bort. Tydliggör att det inte finns några krav på att vara duktig eller prestera överhuvudtaget. Säg att ni tillsammans kommer att ta er igenom det här. Just nu är det tufft, men jag är med dig. Uppmuntra till att söka professionell hjälp.

Många gånger utvecklas obehagliga kroppssymptom som kan gäcka den mest rationella hjärna. Förstå att in partner känner oro. Får inte oron finnas öppet så kommer den med största sannolikhet att växa till ett hungrigt monster inom din partner. Ett monster som bara blir mätt av mer oro. Tillsammans kan ni hitta adekvat läkarvård som sorterar ut vad som händer i kroppen. Undersöka det som behöver undersökas.

Det är inte lätt att leva med någon som mår dåligt, bearbeta dina egna känslor och ta hand om dig med! Prata med någon utomstående. Vän eller terapeut. Ingen blir hjälpt av att ni båda trillar igenom. 

2.     Till dig som arbetsgivare
Våga se. Våga fråga. Våga ta bort uppgifter. Uppmuntra att ta en paus. Personligen tror jag att det är bättre att göra det rätt rejält, än att smådutta. Att bli utbränd handlar i många fall om mycket mer än bara jobbet. Det är hela livssituationen som behöver ses över, men arbetsplatsen är en stor faktor till hur snabbt man kan falla till botten från det att stressymptom kommer smygande. Eller hur snabbt man kan komma upp igen.

Att vara chef tycker jag handlar mycket om att se och ta ansvar.  Om möjligt, erbjud hjälp. Läkare, terapi, friskvård. Men framförallt våga och orka se personalen. Vidta åtgärder så snabbt som möjligt. Det kanske inte är så lätt att se tecknen. Mina var t ex att ofta ha ont i huvudet. Inte orka tänka om. Inflexibel i största allmänhet. Lättirriterad. Martyrisk. Stirrig blick. Social interaktion – nej tack. Det kan säkert vara något helt annat för någon annan.

Så mitt råd till dig som arbetsgivare är att läsa på och lära dig mer. För det kostar ofantligt mycket att ha utbränd personal. Rent ekonomisk och för företagsklimatet. Hoppar här över att nämna allt som har med dagens teknik att göra och hur vi är nåbara dygnet runt. Det är ett helt (och hett) ämne i sig.

3.     Till dig som vän
Våga fråga vidare. Nöj dig inte med ett ”det är bra” när din magkänsla säger något annat. Att närma sig utbrändhetens helvetesgap upplevde jag lite som att vara i förnekelse. Att jag faktiskt inte ens orkade se själv. Att jag trodde mig vara någon form av superkvinna som klarade hur mycket som helst. Och gärna med ett leende. Tji fick jag.

Några kloka frågor från vänner som får en att stanna upp, om än så kort, är därför inte så dumt. Hur sover du? Bränner tårarna ofta till för småsaker? Är du ofta trött? Hur upplever du att du mår, egentligen, på insidan? Känner du överhuvudtaget någon glädje? Hm.

Om kraschen redan inträffat, lägg inte några som helst förväntningar på vännen. Hur god din intention än är. Låt den bara få vara, vila och var där som en medmänniska. Lyssna, vårda, håll om. En vän till mig kom och diskade. Ovärderligt. Ge konkret hjälp. Passa barn, handla mat, städa, kratta. Bara gör! Och låt det ta tid för vännen att komma tillbaka. Säg helst inte: - Men nu har det gått två månader, borde du inte vara lite piggare nu? Nej, det borde inte vännen. Kanske är det till och med ännu tyngre. Min erfarenhet är att det blir ännu tuffare efter ett tag. Som att all trötthet bara väller fram när kropp och själ har fattat att det är tillåtet att slappna av och bli omhändertagen.

Och viktigast av allt, orkar din vän inte träffa dig eller ha kontakt, ta det inte personligt. Det är den förlamande tröttheten som talar, inte din vän som troligtvis inte önskar hellre än att orka vara med dig.

4.     Till samhället
Ett samhälle är till för de som lever i det. Samhällsstrukturen ska hjälpa, inte stjälpa. Inte försvåra, utan förenkla. Samhällsbygge är komplext, men jag ska lyfta fram några punkter  utifrån en utbränds perspektiv. Eller för den som är i riskzonen.

Rehabilitering
Satsa medel på rehabilitering. Och sätt in rehabilibetering tidigt! För alla typer av sjukdomar. Personligen tror jag att många skulle kunna komma tillbaka snabbare om de fick möjlighet till rehab och inte bara ren ekonomisk ersättning. Eftervården är långt ifrån optimal idag. Vi är bra på att rädda liv akut, men inte på att ge omsorg. Det är en omvälvande upplevelse att helt tappa ork och livsglädje, som behöver bearbetas för att inte trilla dit igen. Satsa också på forskning om vad som faktiskt fungerar inom rehabilitering. Våga åtminstone snegla på alternativ som akupunktur, massage, meditation och samtalsterapi. Jag hade möjlighet att betala ur egen ficka, vilket jag faktiskt tror räddade mig. Så får det inte vara!

Vård av förälder
Skapa en typ av omvänd VAB som kallas VAF. Vård av förälder. Vår befolkning blir äldre och äldre. Många kommer uppleva att de stundtals behöver ta hand om sina föräldrar på ett nytt sätt. Ett nästintill omöjligt sätt för den som arbetar heltid. Att ha en närstående som är på väg in i demens eller annan sjukdom när personen fortfarande bor i sitt hem är ett jobb i sig. Landsting och kommun har olika roller som inte är helt förenliga. Mycket faller mellan stolar. Vårdplaner skjuts upp, människor skickas hem utan fullgod omsorg. Det tar tid och inte minst frustrerad energi att slå sig fram för en närståendes rättigheter.

Idag finns det vård av närstående, men jag tror att detta kan utvecklas mycket, mycket mer. Inte minst kvinnor bär idag ett stort och tungt ansvar på axlarna där de tar hand om åldrande föräldrar. Vill också förtydliga att det jag främst pratar om är under en fas när förhållanden ändras. Som vid ett insjuknande eller fall när det är fullt sjå att få diagnos, rätt hjälp, rätt hemtjänst eller hitta nytt boende. Att hålla i alla kontakter och säkerställa att nya rutiner fungerar i praktiken tar tid. Och ofta oregelbunden tid. Önskvärt är att det på en arbetsplats kan vara okej att under en period vara borta några timmar här och där i veckan för att ta hand om allt som också behöver skötas under dagtid när t ex biståndshandläggare, läkare och hemtjänst arbetar.

Jag hade turen att ha en mycket förstående chef när min farmor insjuknade i demens. Hade jag inte haft möjlighet att rycka ut akut till henne när hon ramlat eller hade ångest, och ta möten med biståndshandläggare, hemtjänst och upprättande av den ena vårdplanen efter den andre, hade jag säkert gått in i väggen en tredje gång.

En parantes. När jag menar att det ska vara under en fas så förutsätter det självklart att de nya behoven hos den anhörige ombesörjs på ett fullgott sätt av vården, hemtjänst eller ett äldreboende. Här finns dock en hel del kvar att önska. Kommun och landsting behöver bli betydligt bättre på att följa upp och kontrollera att de aktörer som finns på marknaden verkligen levererar. Det gäller både kommunala och privata aktörer.

Kollektivtrafik
Att ta sig till och från arbetet är en stor del av vardagen. Nu tar jag Stockholm som exempel för det kan jag mest om. Bygg ut tunnelbana och kollektivtrafik. Ta hand om underhållet. Se till att det fungerar helt enkelt. Att bli utbränd tar inte en dag. Det är det ständiga nötande på hög stressnivå som bryter ner. Att varje dag undra om pendeltåget går i tid höjer självklart stressen. 

 Det politiska samtalet
Prata mer i politiken om mjuka värden. Hur tar vi hand om den korta och värdefulla tid som vi vandrar på jorden? Hela det politiska samtalet behöver förändras. Jag blir trött och less bara jag lyssnar på en partiledardebatt. Och då är jag ändå väldigt intresserad. Det är som att politikerna själva inte orkar lyssna på varandra. Inte orkar ta in en annan verklighetsbild än sin egen. Då sker ingen utveckling. Då står vi bara och slirar i gamla hjulspår. Tonen för samhället sätts till viss del i plenisalen. Det vore så befriande att höra en riksdagsledamot säga att någon med annan politisk färg kanske har en poäng i det den säger, eller att den ska tänka på saken. Reflektera. Inte bara gå till motangrepp. Demokratin behöver självklart opposition och debatt, men idag tycker jag det är väl mycket sandlådenivå och hållande av maktpositioner istället för konstruktiva samtal och nytänkande. För nytänkande behövs för att bryta trenden med ökade sjukskrivningstal för psykisk ohälsa.

Skolan och betyg
Kort om skolan och de som växer upp idag. Jag tycker betygssystemet är helt galet så tillvida att man alltid måste prestera. Att man räknar ihop allt från dag ett i en årskurs. Inte ser till utvecklingen. Kan ju vem som helst räkna ut att man inte kan prestera på topp hela tiden. Tror tyvärr detta är en bra grogrund för att tidigt i livet skapa alldeles för höga stressnivåer. Av vad jag har förstått så kryper utbrändhet ner i åldrarna. Något som gör mig riktigt, riktigt bekymrad.

Men hur ska detta finansieras? Genom att färre går in i sjukskrivning och fler av de som ändå gör det kommer tillbaka snabbare. Känns rätt självklart. Rent samhällsekonomiskt en vinst, men allra mest för individen som bara har ett liv att leva.

Låt mig avsluta med en riktig klyscha, livet går inte i repris. Det är här och nu som räknas. Inte vill vi ha ett samhälle där människor kör slut på sig och tappar livsgnistan. För vad? Det kan man verkligen fundera över. Och jag kommer tillbaka till det här med återhämtning och hårdprioritering. Vad är egentligen viktigt? För dig, för mig och för helheten?