Inom yogan är Svadhyaya, självreflektion, centralt. Min intention är att genom att kasta upp några bollar med frågeställningar i luften så fångar du som läser en eller två och börjar nyfiket titta närmare på dem. Att stanna upp och titta in. Vad betyder det här för mig? Välkommen att följa med i ämnena som pekar på separation men som kanske är precis tvärtom. Nära/långt bort, privat/professionellt, inre/yttre, rätt/fel. 

Dagens rader i augusti 2015
En serie om fyra motsatspar

Del 1: Nära och långt borta

Just nu är jag ute och seglar. Då handlar mycket om distans. Hur många distans är det dit? Hur många har vi gått idag? Det sägs att den längsta sträckan i livet kan vara den från hjärnan ner till hjärtat. Att kunna vara nära sig själv och sitt innersta. Ibland vill vi vara nära och ibland vill vi ha distans. Det gäller tankar, känslor, relationer, platser och situationer. 

Tänker på de där jobbiga tankarna och känslorna som jag vill hålla långt borta. Men som ändå kryper på, tätt intill, när garden sänks. Tänker att det som jag inte vill ha i min närhet, ändå har en förmåga att ta sig in, ta sig fram. Lika bra att titta medvetet på dem, rakt in i ögonen, ge dem kärleksfull uppmärksamhet och sedan låta dem fritt flyga iväg för att kunna lyfta blicken och få bättre balans. Det vet alla som vinglat i ett yogaträd. Med blick fäst längre bort, står man stadigare. 

Jag tänker på mål och målbilder som känns långt borta. Men i sinnet är de nära. Vad är skillnaden mellan verkligt utfall och min inre bild av att redan ha lyckats? Och när jag lyckats med mitt mål, kanske känslan av lycka och att ha lyckats ändå ligger utom räckhåll. Trots att jag står mitt på mitt uppsatta mål. Ni vet det där klassiska, med att det inte är målet utan vägen som betyder något. Kanske håller vi hela tiden glädjen i våra hjärtan, medan vi tror att den bor på annan ort. I en annan familj, i ett annat hus, på en annan arbetsplats. Att längta bort. Eller att längta hem.

Tänker också på vikten av att faktiskt våga längta bort. Att våga omfamna de där stora drömmarna. Våga ge dem näring. Trots att de kanske aldrig helt faller in i den fysiska världen, trots att man så att säga kan misslyckas. 

Våra kära som har gått bort, eller vidare, eller hur man nu ser på livet efter döden. Eller bara som döden. Hur håller vi dem nära? Jag har tänkt mycket på det den här sommaren. Hur jag håller minnet av min pappa nära när vi är på hans båt. Men också hur jag förväntar mig att andra människor ska fylla tomrummet. Sudda bort saknaden. Jag har lagt märke till det här hos mig själv under åren. Att jag ibland håller båda mina bortgånga föräldrar så nära att ingenting eller ingen annan har en chans att riktigt komma emellan. De som är längst bort, kanske i en annan dimension, är de som är närmst. Här får jag om och om igen lirka upp, skapa utrymme och landa i den fina kärlek som lever runt mig här och nu. . 

Mitt favoritord är bortom. Att jag har en nyfikenhet inför det där gränslandet. När jag sträcker ut kroppen i en fysisk yogarörelse, sträcker jag också ut mina tankar. Expanderar på ut- och insida. Och ser vad som finns bortom en känsla av - låt säga - ilska. Där hittar jag sorg, överväldigande, frustration, likgiltighet, sårbarhet, lätthet, enkelhet, stillhet och i botten eller på toppen en värme i hjärtat. Det som kändes så långt bort i ilskan, öppnar upp sig närmare än närmst när jag tillåter mig att gå bortom den första känslan. I meditation blir det ännu tydligare, hur medvetandets gränser böljar mellan en förankring i kropp och andning och sinnets utvidgande.

När jag undervisar brukar jag uppmuntra strävansmål. Alla kan visualisera och hålla näsan i den rikting man önskar färdas i. Var en gång på en helgkurs med Caroline Myss som pratade om vikten av att hålla ut när vi är nära det vi strävar mot. Hon kallade det för 19 milen i ett maraton. Alltså inte med vårt metersystem. Jag och min man brukar säga till varandra när vi är nära något som vi vill, men orken börjar tryta, att nu är det den 19 milen! Vi är så nära! Det ger mig energi att fortsätta. Samma sak när armarna darrar uppsträckta, att jag sträcker upp dem, rakt upp, istället för att kollapsa. Då orkar jag så mycket mer. Det finns en sträcka från hjärtat ner till naveln. Eller navelpunkten på yogaspråk. En energipunkt, ett kraftcenter. I yogan strävar vi efter en stark navelpunkt. Jag skulle säga att det är där jag kapar avståndet mellan nära och långt bort. Att när jag hämtar kraft därifrån känns allt möjligt, samtidigt som jag är fullt närvarande med det som faktiskt är. Nära och långt bort byter plats. Avstånd suddas ut. Eller byter riktning så att livet kan levas mer vertikalt än horisontellt. Mer på djupet än på längden.

Nästa Dagens rader kommer handla om det privata och det professionella jaget. Och om hur det personliga kan vara bryggan mellan dem.