Dagens rader i advent. Fjärde söndagen.

Om kärleksrelationer


Fick frågan om jag kunde skriva om kärleksrelationer. Svarade ja. Att leva i en relation är inte lätt och självklart. Och ibland behöver man separera. Men det är ett helt ämne i sig som jag inte kommer gå in på nu. Idag handlar det om att låta relationen leva.

När den första himlastormande förälskelsen har lagt sig ser jag relationen som ett bygge. Där det behövs en stabil grund. Därefter kan man välja hur många våningar man vill bygga, vad våningsplanen ska fyllas med och när det är färdigbyggt behöver det kontinuerligt renoveras för att inte förfalla. Det finns naturligtvis lika många sätt att bygga på som det finns relationer. Här är skissen till mitt bygge.

1. Eget ansvar 
När man går in i en relation – och med jämna mellanrum – kan det vara fruktbart att vända blicken mot sig själv. Vad tar jag med mig för bagage in i relationen? Vet jag med mig att jag är svartsjuk? Kontrollerande? Har lätt för att känna mig trängd eller överväldigad? Har jag ett stort bekräftelsebehov? Ångest? Destruktiva mönster? Beroenden? Ta tag i det. En relation har den fantastiska förmågan att dra fram våra skuggsidor. Och ju snabbare man medvetandegör sina och tar ansvar för dem, desto angenämare blir relationen. Partnern behöver inte bli den projektionsyta som alla ens inre drama spelas upp på per automatik. Och jag anser att man aldrig kan lägga över på sin partner att fixa ens egna skuggor. Man kan finnas där för den andre, ge kärleksfull support, men grovjobbet måste man göra själv.

2. Identifiera doshor 
Det här är något som jag och min man i vår relation verkligen har nytta av! Inom ayurveda finns tre personlighetstyper, vata, pitta och kapha. Vi är sällan renodlat en, men någon av dem brukar dominera. För oss har det varit av största värde att se hur vi kan dra nytta av våra olikheter istället för att störa oss på dem. 

Vata domineras av elementet luft. Kvick. Föränderlig och oberäknelig. Nära till oro och rastlöshet. Pitta är eld. Explosiv, karismatisk. Inte mycket tålamod och uthållighet. Kapha är jord. Tålmodig, långsammare och mer eftertänksam Startsträckan är längre. Uthållig. 

I vårt fall är jag vata och min man kapha. Vi har olika rytm i oss, mår bra av olika typer av mat och har olika förmåga att dra igång/avsluta gemensamma projekt. Men genom att förstå att vi i grunden verkligen är så olika behöver vi inte ta det personligt när den andra gör tvärtemot. Vi påminner varandra om att den friktion som just nu uppstår beror på hur olika vi är. Det bara är så. Då får vi en neutral distans och kan värdesätta olikheten, istället för att irritera oss på den eller försöka förändra den andra utifrån egna preferenser. Det är en utmaning att leva med någon som är olik en själv. Men det är fantastiskt och jag kan se hur vi båda växer genom det och att det blir en synergieffekt. Dessutom har vi ett pitta-element i familjen i hunden Melker. Som alltid är på hugget, explosiv i sin glädje och inte alls så intresserad av att hålla på med något en längre stund. 

Alla kombinationer av doshor har självklart sina egna utmaningar. Nu använde jag vata-kapha som exempel eftersom det är den jag vet mest om.

3. Odla särarten
Att våga låta det som är speciellt med relationen få växa. Ge det näring. Oavsett vad som är gängse normer eller hur alla andra gör. Inte kopiera andras relationer. Hedra det som gör relationen levande. Bo där man vill, äta det man vill, inreda hemmet som man vill, göra det man gillar, prata om ämnen som ger er energi, välja umgänge där man kan slappna av och vara sig själv. Respektera drömmar och visioner. Hur knäppa, riskfyllda eller oförståeliga de än kan verka vara för omgivningen. 

Fall pladask för en idé, en plats, ett projekt. ett djur, en hobby. Att verkligen ge sig hän ger livskraft. Upptäcka nytt. Vara levande. Många gånger tror jag vi blir rädda när vi stöter på något som sätter fart på livsandarna. Rädslan för att misslyckas kommer emellan. Eller vad andra ska säga. Det blir resultatinriktat och krampar, istället för att förutsättningslöst få flöda. Det kan till och med vara så att vi håller tillbaka varandra, av avundsjuka eller rädsla över att känna sig övergiven. Eller att vi inte vågar dela med oss av det vi verkligen drömmer om att få upptäcka eller utvecklas inom, av rädsla att känna sig förlöjligad eller förminskad. Eller inte bli lyssnad till alls. 

Var också nyfiken på särarten hos partnern. Inte minst hur den uttrycker kärlek. Vi uttrycker och manifesterar kärlek på olika sätt, med olika valutor och ibland missar vi att en handling bottnar i kärlek. Många gånger är kärlek just handling. Inte en röd ros.

4. Byta roller
Vilka roller tar vi på oss i relationen? Den omhändertagande? Den kreativa? Den skojfriska? Den ansvarsfulla? Det är också lätt att fastna i roller där vi speglar varandra: hjälpare/offer, kontrollerande/flyktbeteenden, beroende/medberoende, gränssättare/gränslös. Ett första steg att komma ur stagnerade roller är att identifiera dem. Vad som sen behöver göras för att förändra beror på vilka roller det är. Vid beroenden behövs oftast professionell hjälp. Det finns mycket bra hjälp att få. 

När jag och min man upplevde att vår relation utsattes för omständigheter som egentligen inte hade med vår relation att göra, ett yttre tryck, gick vi i terapi tillsammans. Det yttre trycket hade skapat ett inre tryck och vi behövde en ventil. Det är bland det bästa vi gjort! Vi kör alla fast ibland och att ha en objektiv person som kan ställa frågar och peka på beteenden och mönster är guld värt. 

Jag tror alla relationer mår bra av att vi ibland kliver ur våra roller, ifrågasätter, omförhandlar. Vem är jag idag och vilka roller vill jag ha min relation just nu? Inte minst i övergångsfaser kan det bli riktigt skakigt i en relation för man tvingas se på sig själv och sin partner på ett nytt sätt. Sådana faser kan vara att flytta ihop, få barn, barnen flyttar hemifrån, någon blir av med jobbet, någon får ett nytt jobb, någon blir allvarligt sjuk, en familjemedlem dör eller någon går pension. Men det är också en stor möjlighet för relationen att få fördjupas. 

Det här var min grunds fyra hörstenar. Eget ansvar, identifiera doshor, odla särarten och byta roller. På den bygger jag nu tre våningsplan till relationen. Det praktiska, det fysiska och det andliga. 

På det praktiska planet ser vi till att allt i den materiella världen fungerar. Fördelar hemarbete, hämtningar, lämningar, handlar, betalar räkningar, planerar det sociala livet med vänner, ser till att de materiella ägodelarna tas om hand. Här finns hur mycket som helst att vara oense om. Men det är också tämligen enkelt att lösa om man vill. Kompromissa låter kanske tråkigt, men det är helt klart en nyckel för en mer harmonisk vardag. Det fungerar inte att bara köra sitt eget race och förvänta sig att partnern ska ta hand om allt annat. Visst kan det vara så under perioder, att en får större utrymme att förverkliga något. Men det viktiga är att inte fastna där, att prata om fördelning och se till att det jämnar ut sig över tid. Att växeldra. 

På det fysiska planet är vi nära varandra rent kroppsligen. Berör, attraheras. Skapar en vi-känsla på ett sätt som ingen annan typ av relation kan göra. Kittet. Ett plan som mår bra av mycket omsorg. Men också ett plan som det kan bli stökigt på om grunden håller på att falla ihop eller det praktiska planet tar för stor plats. 

På det andliga planet låter vi våra själar mötas och beröras. Här finns bara kärlek. Vi möter varandra på ett subtilt plant. Upplever varandra för de vi verkligen är. Vi tillåter oss att känna en kontakt bortom det praktiska och det fysiska planet och kan känna av varandras närvaro, trots ett fysiskt avstånd. Det är här vi villkorslöst finns för varandra och djupt kan vila tillsammans i ett varande. Bortom krav. Bortom prestation. Det är allt och inget på samma gång. 

Taket till det här bygget är öppningsbart. För om det är något som behövs i alla relationer är det att ha verktyg för att öppna upp för varandra igen efter att ha känt sig avvisad, sårad, osedd. Det är ofrånkomligt att det händer i nära relationer. Att vi från tid till annan stänger hjärtat för den andre. Ibland medvetet, ibland omedvetet. Ibland för att straffa den andre, ibland för att skydda sig själv. Sätt som jag öppnar mitt hjärta på är att yoga och meditera. Jag stannar också upp. Landar i mig själv. Stress är ingen bra förutsättning för ett öppet hjärta. Jag rannsakar mig själv och mina reaktioner. Vad är mitt, vad är någon annans, vad är bara gammal skit som bubblat upp till ytan? Men min viktigaste lärdom här är att taket/hjärtat går att öppna om och om igen. 

Jag vill ha en relation med en stabil grund och som rör sig dynamiskt på och mellan de tre våningsplanen. Som öppnar sitt tak när det blir för trångt och syrefattigt på insidan. Som vågar ta ett andetag av oändligheten. Vågar se relationens litenhet och storhet. Och jag har bestämt mig. För min man. Vi har ett motto, Never, never give up. Efter Dalai Lamas ord. De orden sitter på vår vägg, både i sin helhet och som en vacker bröllopsgåva i form av en tavla målad av vår kära vän Charlotta Wågert. 

Avslutar texten och den här adventsserien med de orden. 

Never give up.
No matter what is going on.
Never give up.
Develop the heart.
Be compassionate.
Not just to your friends but to everyone.
Work for peace in your heart and in the world.
Work for peace and I say again:
Never give up.
No matter what is happening.
No matter what is going on around you.
Never give up

Dalai Lama

Dagens rader i advent. Andra söndagen.

Om vikten av att fylla på


Den här texten börjar i andra änden. Med att tömma. Ge plats för. Andas ut. När vi bara fyller på och fyller på med nya aktiviteter blir sinnet överlastat. Nästan som avtrubbat. Vi kan tappa kontakten med de subtila delarna av livet. De sublima. Ett bra sätt att rensa på insidan är att meditera. Och från tid till annan ödmjukt stanna upp och förutsättningslöst invänta nästa ögonblick, och nästa. Utan någon plan, utan någon idé vad som komma skall. Med öppna händer och öppet hjärta. Låta själens innerliga röst få vägleda. 

Vill också passa på att göra en distinktion mellan att känna sig dränerad och att känna sig tom, då det är lätt att blanda ihop dem. Känslan av dränering är tung, stenhård, mörk, kall. Det finns ingenting kvar på insidan att dra energi från. Man har helt enkelt överbelastat energikontot. Bjnjurarna strejkar. Ingenting känns roligt eller inspirerande. Bara som oöverstigliga måsten. Man kan bara få energi utifrån, genom till exempel kaffe, socker, alkohol, kickar. Snabb stimuli, för att sedan känna sig dränerad igen. Här är det läge att dra i handbromsen. Börja ta hand som sig. Jag har varit där själv, så jag vet. Och jag vet att man kan komma ur det tillståndet. På riktigt. 

Att känna sig skönt tom är att vara mottaglig för livets rörelse. Det finns plats på insidan att ta emot och ta hand om det som kommer ens väg. En känsla av rymd, ljus och lätthet. Sinnet klarar av att härbärgera tankar. Kan sant agera istället för att reaktivt reagera. Energin finns på insidan, inte på utsidan. 

Tror det är bra att börja med en nulägsanalys. Behöver jag rensa innan jag kan fylla på med något nytt? Känns det trångt på insidan, avboka aktiviteter, yoga, drick en kopp te i stillhet, gå en långsam promenad. Om och om igen.

För mig är den ultimata lyxen att ha en dag framför mig då jag inte alls vet vad som ska hända. Att få följa ett intuitivt flöde. Lyssna inåt på vad nästa steg är. Följa en tanke hela vägen ut. Flöda. Fördjupa. En relation, en situation eller en idé. 

Jag uppskattar växelverkan. Att under vissa perioder köra på. Samla på erfarenheter. För att sedan stanna upp. Reflektera, integrera. Den här hösten har handlat om att fylla på för mig. I somras började jag känna mig riktigt pigg och nyfiken. En sju år lång och tung period som präglats av ansvar och sorg började ebba ut. Det kändes så tydlig att det var tid att fylla på med ny prana, nya möten, berikande upplevelser. För mig blev det att åka till Holland för ett gå en vidareutbildning i yoga och sedan senare under hösten till London för en retreat med Mooji. Två resor som omtumlande långtidsverkar. Eller hur jag nu ska uttrycka det. De finns båda med mig varje dag på olika plan. Som en sprudlande flod flyter fram i sinnet. Tar sig fram över stenar, genom trånga passager, passerar ett vattenfall för att komma till ro en stund vid en källa innan den flyter vidare. 

Kanske är det bland det svåraste som finns. Det här med att vänta in. Låta saker få komma till oss. Inte jaga så förbaskat. Men också att acceptera att under vissa perioder är det tyngre. Låta det få vara det. Inte bråka tillbaka mot livet. Inte forcera, inte pressa in mer göranden när ens inre flod känns instängd som i en sluss. Utan bara vara där. Tills det kommer en dag, då slussen öppnas och bjuder in till en svindlande upptäcksresa på insidan. Då är det bara att tacksamt flyta med. 

“She wasn't doing a thing that I could see, except standing there leaning on the balcony railing, holding the universe together.”

― J.D. Salinger

Dagens rader i advent. Första söndagen.

Om förväntningar, berättigande och tacksamhet


Känns som en riktig julbrygd. Blandningen av förväntningar och tacksamhet. Kryddat med berättigande. Julen kan vara en högtid som utspelar sig i förväntningarnas strålkastarsken. Det ska vara som det alltid har varit. Alla ska vara sams. Maten nästan hamna på bordet av sig självt. Julklappar noga utvalda så alla blir lite lagom överraskade. Sen ska det njutas av ledigheten, som man är så värd i ett värmande skimmer av tacksamhet. 

Nej, vad jag börjar den här texten negativt, dessutom med en ironisk ton. Har vi inte pratat nog om det här med förväntningar på julhelgen? Tror inte det.

Nu lämnar jag julen för några stycken framåt (men återkommer) och tittar mer generellt på förväntningar, som kan vara positivt eller negativt laddade. När vi till exempel använder ord som alltid och aldrig har vi automatiskt byggt in förväntningarna. 

Vi har förväntningar på oss själva. Inte minst på den fysiska kroppen. Den ska inte bli skadad, inte bli sjuk. Orka träna när sinnet så önskar. Jag kommer ihåg när jag strax efter millennieskiftet läste Yoga Journal (en amerikansk tidskrift som jag läste slaviskt, då det vid den tidpunkten inte fanns något annat om samtida yogautövare). I tidningen var det två minnestexter om relativt unga yoginis som avlidit i cancer. Jag kommer så väl ihåg att jag tänkte: men inte kan man väl få cancer som ung om man gör yoga och lever hälsosamt! Då är det kanske ingen idé trots allt att yoga. 
Ja, så kom till tanken till mig. Men jag började tack och lov snabbt att undersöka den. Vad hade jag för förväntningar på yoga? Uppenbarligen helt galna. Det är här en känsla av berättigande kan titta fram. Att känna sig berättigad till ett liv utan sjukdom bara för att man lever hälsosamt. Vårt sinne vill så gärna förstå varför någon blivit sjuk. Så vi själva kan undvika orsaken. Men jag tror verkligen inte att vi kan ha sådana förväntningar på livet. Ibland blir vi sjuka. Oavsett hur vi lever. Det jag vill göra är att skapa livskvalitet i varje given stund oavsett vad min kropp går igenom. 

Förväntade tankar. Kanske vill vi att tankarna alltid ska vara positiva, medkännande och konstruktiva. Trycker brutalt undan tankar om avundsjuka, ensamhet och ilska. Eller så badar vi i nedvärderande tankar om oss själva. Laddar upp med negativa förväntningar. Varför ens försöka ta sig an en specifik uppgift, det kommer ändå aldrig att funka. Det blir aldrig som jag tänkt mig. Varför sträcka ut en hand, det är ändå ingen som tycker om mig. Ingen som lyssnar på mig. Ingen som ser MIG. 
Tankar är helt fantastiskt spännande att observera. Hur de kommer och går. Kommer och går. Ibland loopande. Jag borde, jag måste, jag vill inte, varför jag? Inte nu igen. Jag orkar inte mer. 
Att bli vän med sina tankar tycker jag är en utmärkt idé. Att låta alla få vara med. Möta dem. Inte ta dem allt för seriöst. Jaha, där kom du igen! Undersöka dem. Vad säger den här tanken, egentligen? Vill jag verkligen spendera tid med den här tanken? Det finns många effektiva metoder för att bli vän med sina tankar.

Förväntade känslor. Att förväntas vara glad vid högtider. Nja, det kan man väl ändå inte begära? Ändå har i alla fall jag lagt den förväntan på mig själv. Bara för att sedan känna mig stressad, ledsen och utanför. Numera känner jag det jag känner. Står det 24:e december i almanackan och jag känner sorg på insidan, då låter jag den få vara där. Bråkar inte med den, trycker inte bort. Det betyder inte att jag gör en stor grej av det, drar med familjen i min sorgsna känsla, det betyder att jag observerar det jag känner, omfamnar det och mig själv. Efter tag brukar känslan släppa och något annat tar plats. Något lättare och gladare. 

Våra förväntningar på omvärlden då och vice versa?
Själv stelnar jag till när någon säger: jag hade förväntat mig mer av dig. Det är så, så lätt att ta på sig någon annans förväntningar – såväl uttalade som outtalade - och bära dem som ett ok. Att leva någon annans liv och dröm. Och att göra detsamma, i all väl mening. Lägga förväntningar på andra. För lite är det väl så, att när vi själva lägger förväntningar på andra upplever vi det som omtänksamt, men när vi själva blir utsatta för ett kontrollerande eller manipulerande slår vi bakut. 

Det finns så mycket att säga om förväntningar. Eller så släpper man dem bara. En övning nu till jul kan vara att inte göra det som förväntas och lite nyfiket se vad som händer. Är du den som ordnar och fixar, ta en paus från det och se vad som händer. Är du den som vet med dig att du åker lite snålskjuts, ta ett steg fram. Erbjud dina händer. Koka knäcken eller bär hem granen till en äldre släkting. 

Vi kan se på julen som världens bästa möjlighet att ta sig ur gamla mönster som inte längre gagnar oss, istället för att sjunga samma klagovisa om och om igen om ouppnåeliga förväntningar. 

Jag kan berätta om två julupplevelser som förändrade min syn på julfirande. Första julen efter min pappa gått bort kändes totalt meningslös. Traditionstyngd som jag har varit så skulle skinkan ändå kokas enligt konstens alla regler. Det som alltid varit min pappas uppgift. Kvällen före julafton stod den stora grytan heligt på spisen under pappas överseende. När kokningen var avklarad griljerade han den och bjöd sedan oss andra på en knäckemacka, men nygjord skinka och stark senap. En snaps fick man med. Julens godaste stund. 
Så, nu fanns inte pappa längre med oss och jag kände att det var mitt kall att ta över som skinkkokerska. Jag hade köpt en dyr skinka, från en gris uppfödd på ett bra sätt. Men jag insåg direkt när jag tog bort plasten att jag inte hade en aning om hur jag skulle göra. Skulle jag ta bort nätet runt eller inte? Och var är köttermometern? Vi hade visst ingen. Paniken började porla ut inom mig. Ringde farmor som hade en gammal termometer. Kastade mig in till stan för att låna den. Högst tveksam till om den fungerade. Så började det långa koket. Ingenting hände med termometern. Jag blev mer och mer uppgiven. Tårarna rann. Varför i hela friden gjorde jag detta? Timmarna gick, skinka kokade och jag var som paralyserad. Man kan också räkna tiden på vikten, men jag hade på något sätt glömt att ta tiden. Allt började flyta ihop. Mina egna förväntningar på den perfekta skinkan som skulle ha gjort pappa stolt, vetskapen om att vi bjudit hem släkten bara några timmar senare för provsmakning och alla känslor av sorg, saknad och total förtvivlan. 
Maken ringde svärmor och frågade om råd. De lyckades komma till en uppskattning av att skinkan nog var klar. Helt urvriden på insidan lyfte jag ur den ur grytan. Stirrade på det livlösa köttet och kände igen mig. Som ett stycke livlöst kött. Vad hela friden höll jag på med? Det fanns ingen som helst glädje inom mig. Den sista som velat att jag skulle känna så var ju dessutom pappa. Han som varit obekymret personifierad. 
När skinkan svalnat och jag skar upp den var den riktigt god. Den julen blev till slut varm och innerlig. Men först efter jag släppt mina tankar om hur den skulle vara. Jag lärde mig en hel del och numera köper vi färdigkokt skinka.

Mitt andra julminne som jag vill dela med mig av är för exakt 20 år sedan. Jag studerade på universitet och hade fått många nya vänner, bland annat en ung man. Min mamma hade gått bort tidigare samma höst och julen var bara något som jag skulle ta mig igenom. På julaftonens eftermiddag ringde det på dörren. Vem var det som kom? Vi var alla så pass vuxna att ingen trodde på tomten. Så vem kunde det vara? Oannonserad på självaste julafton, som min konservativa farmor uttryckte det. Jo, där utanför stod min fina vän med en inslagen julklapp i handen. Han fick självklart komma in och han stannade en bra stund. Jag var alldeles mållös. För han hade dessutom fått köra en bra bit. Men den omtänksamheten är något jag aldrig kommer att glömma. Som att han visste att jag behövde ett tecken på det goda. Jag kan fortfarande känna mig berörd av det mötet. Hans besök lärde mig också att ge plats åt just det spontana och oväntade. Att det många gånger är de ögonblicken som gör julen minnesvärd. 

Så min inbjudan till dig som läser är att denna jul göra något för någon som kanske behöver lite extra uppmuntran. Och att inte planera sönder julen. Ge plats för de spontana mötena. Både med dig själv och med andra. Stanna upp, lämna förväntningarna på dig själv och andra. Ge plats åt tacksamhet i hjärtat. Se dina nära, naturen, omständigheter, tankar och känslor genom tacksamhetens ögon. 

Om du ändå känner att det ligger massa outtalade förväntningar, våga medvetandegöra dem. Sätt ord på dem så de inte simmar omkring helt fritt som hungriga hajar i det undermedvetna. Tills de bittert dyker upp ovanför ytan för att med vassa ord fälla ett oskyldigt byte. Ofta vill vi inte kännas vid förväntningar och ännu mindre erkänna för någon annan att vi bär på dem. För med förväntningar och berättigande kommer också risken att bli besviken. 
Frihet från känslan av förväntan och berättigande kommer när vi är i stunden, inte skapar en imaginär framtid i huvudet grundat på historiska händelser. När vi vilar i acceptans. Förnöjsamt. I en känsla av att vara tom och totalt uppfylld på samma gång. 

Tänker på valet mellan det halvfulla och det halvtomma glaset. Att båda versionerna egentligen är fulla hela tiden. Bara för att vi inte ser det som finns i glaset ovanför vätskan, betyder inte att det inte finns. Den vätskefyllda delen av glaset står för det materiella. Det påtagliga, det vi kan se med våra fysiska ögon. Medan den övre delen av glaset är fyllt med något som vi inte kan se för blotta ögat, inte kan ta på. Det immateriella. 
Kanske går vi vilse när allt fokus är på huruvida glaset är halvtomt eller halvfullt. När det finns så mycket att uppleva i utrymmet ovanpå. Att livet blir mer mångfacetterat och rikare när vi ser glaset som fyllt. Det är inte alltid fyllt med det vi förväntar oss, det vi önskar oss. Men fyllt är det lika fullt. 
Och den delen som vi inte ser, är den vi kan påverka mest. Hur vi upplever och bemöter omvärlden i vårt sinne. Det är inte alltid vi kan ändra vår fysiska verkligen, men vi kan alltid ändra vårt förhållningssätt till den. 
Det är också i mötet mellan det materiella och det immateriella som vi växer. När vår fysiska existens får brottas, samsas och berikas av allt som livet presenterar framför näsan. Kan vara värt att känna efter vad ens immateriella del består av. Vilka tankar och känslor fyller jag mitt liv med? Vilka upplevelser vill jag bära med mig i hjärtat och vilka släpper jag taget om? Hur vårdar jag den delen av mig som inte syns? Och vara snäll mot sig själv, inte döma. Bara observera. Hålla om. Nyfiket och kärleksfullt undersöka. 

Jag väljer att gå in i julfirandet med ett öppet sinne. Uppleva allt som adventstider och julen kan innehålla med vetskapen om att när som helst kan jag sluta mina ögon och ta ett långt djupt andetag för att känna såväl ljus, kärlek och tacksamhet inom mig. 

Tänd ditt inre och yttre adventsljus idag. Låt ditt eget ljus få lysa starkt denna första söndag i advent. 
Andas in ljus, andas ut ljus. 
Andas in kärlek, andas ut kärlek. 
Andas in tacksamhet, andas ut tacksamhet.