Om "Dagens rader"
I somras var jag i Paris. Många minnen aktiverades. Samtidigt kändes världen oroligare än på länge. Och om detta skrev jag utifrån mina egna erfarenheter av rädsla och oro. Efter det kommer en serie som jag kallar "Dagens rader", om identitet, vänskap, roller, åldrande och hundliv. Välkommen att ta del och själv reflektera över innehållet.

Juli 2014
Och så några ord om rädsla apropå de senaste dagarnas händelser i världen. Som jag skrev i tidigare inlägg blev en resa till Paris ett bokslut över den tid som rått i mitt liv sedan 20 år tillbaka. Där rädsla och kamp varit en stor del av vardagen. Skulle nästan våga utnämna mig själv till expert på rädsla. Så många gånger som den ställt sig i vägen för det jag velat göra, för det jag längtat efter. 

Jag har inte levt i en krigszon, men jag har svårt att tro att man kan göra det utan att få psykologiska men. När den egna och familjens överlevnad står på spel i varje andetag. 

Däremot vet jag hur det känns när en katastrof inträffar långt ifrån hemmet och under dramatiska förhållanden. Och vad det kan göra med en människas världsbild. I en stor katastrof kan det vara svårt - för att inte säga omöjligt - att hitta sin egen väg fram igenom uttalande från politiska håll, medias rapportering och allmänt tyckande och tänkande om det som man kan uppleva tillhör närmsta familjen. 

Det är snart 20 år sedan som jag förlorade min mamma i Estonia. Och det har tagit mig så många år att överhuvudtaget förstå att det har hänt och hur det har präglat mig som person. När nya katastrofer inträffar är det som att mitt undermedvetna tar kommandot över mig och triggar igång en lamslående rädsla där allt stannar av i kroppen. Som att mage, bröstkorg och rygg låser sig simultant. Andningen blir knappt märkbar. Det ilar och sticker i varenda nerv. Tankarna loopar nattsvart eller avstannar helt. Tungan torr och blicken flackar okontrollerat eller stirrar stint på en punkt. 

Under lång tid var jag rädd för att överhuvudtaget röra mig utanför hemmet. Livrädd för att någon annan i min familj skulle råka ut för en olycka. Alla sinnen på helspänn dygnet runt. Det fanns ingen som helst vila. Tunnelbana var inte att tänka på. Flyga nej. Åka bil, ytterst korta sträckor. Jag blev som en vakande och vaktande nervös hund. Att vara i nya miljöer stressade. Och värst blev det när någon sa: Att det där är väl inget att vara rädd för! Det gjorde att jag började skämmas för min rädsla. Började skyla över den. Bära stora delar av den ensam. En hel del sipprade ut, men det fanns en aldrig sinande ström av faror som slingrade sig genom mitt inre landskap och eroderade all fast mark tills jag själv befann mig på ett konstant stormande och slukande hav.

Så klart går det inte att leva så. Jag kraschade gång på gång. Kroppen bara la av. Minnet svek, yrsel snurrade i huvudet och balansen försvann. En dag kunde jag inte ens lyfta en sked och föra den rätt till munnen. Minns hur skedens kalla stål stötte mot utsidan kinden. 

Det är ingen trevlig plats att gå tillbaka till. De här minnena. Vill allra helst undvika att göra det, men jag inser också att något inom vill ingjuta hopp. Att det trots allt går att hitta fram till ljuset igen. 

Efter många år i vanlig terapi och mer alternativa terapiformer har jag fått öppna upp och möta mina rädslor. Genom yogan och att ha lyssnat på livsvisa personer har jag fått ett helt annat förhållningssätt till mina tankar och känslor. Skapat rymd på insidan. Och så har jag fått en make som tillåter mig att vara rädd. Det har hjälpt enormt. Att jag inte längre skäms. För det är helt uppåt väggarna, nu när jag tänker efter, att det som först kommer till mig när jag tänker på rädsla är att jag skäms. 

Nu får det minsann vara slut med det. Jag är fortfarande rädd! Men idag låter jag det inte ta över hela mitt väsen. Jag låter rädslan få finnas där, bemöter den, tar den i handen. Det finns en tre yogapositioner som heter Krigare. Nu är jag en spirituell krigare som genom att stärka det som är friskt och starkt inom mig, kan leva med det som livet givit mig i form av utmaningar. Och vågar möta livet rättframt i det som sker. 

Av hela mitt hjärta önskar jag att alla som just nu befinner sig i chock, rädsla, sorg och saknad kan få vara just där de är. Alla reagerar på olika sätt. Inte minst är sorgen och dess uttryck djupt individuell. Men alla behöver bli bemötta med värme och värdighet. Få hjälp att i sin egen takt hitta tillbaka till livet som aldrig blir som förr. Men det kan bli väldigt bra ändå. 

Med kärlek, omtanke och i lite rädsla,
Ingrid Marie

Måndag 21 juli 2014. Dagens rader.
Nedslag i gränslandet

I yogan tänjer och flyttar vi på våra gränser för vad våra fysiska kroppar kan göra, hur vi kan bemästra sinnet och låta själen expandera. Viljan till expansion tror jag finns där naturligt, precis som att universum alltjämt expanderar. Det som finns i makrokosmos, finns även i mikrokosmos. Men hur går det då att leva tillsammans på en planet om alla ska ta för sig och samtidigt bevaka sina egna gränser? Från ett flygplan blir det så tydligt att landsgränser är en mänsklig konstruktion. Som vi uppenbart kan vara beredda att dö och döda för. Tänker på Lena Andersson ord i dagens Allvarligt talat i P1: ”Allt som är av människan bestämt kunde bestämmas vara på annat sätt”. Det är något att meditera över.

Det är svårt det här med gränsdragning, det märktes inte minst under fotbolls-vm när domaren numera med färg drar gränslinjer vid fasta situationer. Som med det mesta kan det vara värdefullt att vända blicken mot sina egna tankar och handlanden. Börja där. Vad händer med mig när någon lägger sin yogamatta bara lite, lite för nära (enligt mitt tycke)? Är jag irriterad hela passet? Fräser jag ifrån? Ber jag vänligt att personen flyttar mattan en bit bort? Flyttar jag demonstrativt min egen matta en bit bort? Eller observerar jag att där ligger en matta. Och här bredvid yogar jag. Punkt. 

Under semestern kan vi vara tillsammans med vänner och familj. På små ytor. Spännande! Vad pratar vi om? Hur långt sträcker sig våra gränser för samtalets innehåll? Hur mycket orkar vi ta in en annans persons verklighet? Inte minst när man kanske är helt slutkörd efter ett arbetsår. Som en vän som också är psykiater sa: ”Det svåraste av allt är att ta in den andres perspektiv”. Hur villiga är vi att göra det? Utan att gå i försvar och reaktion. Eller stänga av. Sluta vara närvarande. Checka ut mentalt. Frågan jag ställer mig är: Vem vill jag vara i ett samtal med andra människor? 

Sen är det ansvaret för de egna orden. Behöver jag verkligen säga allt? Helt ofiltrerat från reptilhjärnan. Kan jag lära mig att härbärgera en tanke och känsla? Låta den belysas av en större medvetenhet innan jag kastar den ur mig. Eller är spontanitet i kommunikation något jag längtar efter, att inte hela tiden vara så förbålt eftertänksam. Väga orden på våg, livrädd för att såra eller bli missförstådd. Begränsar jag mig själv onödigt mycket?

Tillbaka till det här med fysiska gränser och liten yta. Jag och min man lever på 20 kvm nästan halva året. Dock med mycket natur runt oss. Hur går det? Undrar en del förskräckta. Det är som att ha en konstant pågående intensivkurs i förmågan till samarbete, respekt och eget arbete. Vi har dessutom helt olika tider. En kvällspigg, en morgonpigg. Jag som ALDRIG trodde mig kunna leva så har upptäckt att jag älskar att ha den här närheten. Till min man men också till mig. Det går inte att gömma sig. 

Vi vill gärna ha respekt för våra egna gränser, men det är svårare att visa andra samma. ”Äsch, det där var väl inte så farligt!”. Slätar vi över. Ibland skamset, ibland totalt omedvetet eller likgiltigt. Den som har starka gränser kan känna sig överkörd, eller upplevas som småsnål. Den som inte har det kan upplevas som gränslös och överväldigande. Inte sällan verkar de här motpolerna dras till varandra. Säkert för att vi ska lära oss något. Jag hör själv till den första kategorin. Integritet har varit viktigt. Tycker inte om när någon lånar något utan att fråga, inte lämnar tillbaka i tid. Jag har tittat mycket på det. Inser att det säkert har att göra med att jag fick för lite träning som barn i att hantera det där med mitt och ditt. Jag var hemma själv. Ofta med min farmor de första åren. Så det mesta var mitt. Inga konstigheter. Men ju äldre jag blev desto mer insåg jag hur ohållbar denna världsbild var. Grubblat en hel del på det är med mitt, ditt, vårt, ingens, allas. Ansvaret som vuxen är tvivelsutan mitt; att bestämma hur jag vill dra mina personliga gränser.

Avslutar detta resonemang där jag började. Med expansion. Gränser förflyttas konstant. Mitt intryck idag är att expansionen mer och mer tar sig uttryck i den immateriella världen, på nätet. Jag tror att det kan vara en nyckel till att jordens begränsade resurser kan få vila en smula. Visst, det tar naturresurser att göra mobiltelefoner och hantera datatrafik, men på nätet finns så många möjligheter till just expansion och gränser suddas ut på ett positivt sätt. Världen blir mindre och större på samma gång. Visst, vi behöver lära oss gränssättning på nätet för vad som känns okej att dela, säga och inte minst övervaka. Ta ansvar. Men jag tror verkligen att det positiva överväger och att vi är inne i en fas med många barnsjukdomar som kommer läka ut. Och att begreppet ”här och nu” kommer att förändras. Här anses ju vara en fysisk plats. Men kanske kan den också bli en virtuell plats. Det är något jag funderar mycket över. 

Lyssnade på Kerstin Brunnberg (tidigare vd för Sveriges Radio) när hon gästade podcasten Värvet. Hon sa att hon var tacksam över att få uppleva allt som händer med den digitala utvecklingen. Jag kan inte annat än att hålla med. 

Men den största gränsförflyttning har vi att göra inom oss själva. Skapa inre rymd, platser och rum. Utforska oändligheten. Mötas hjärta mot hjärta där inga gränser existerar.
 

Tisdag 22 juni. Dagens rader.
 Identifiera dig!

Vem är du? Eh, Ingrid Marie Thorslund. Är du ditt namn? Klart jag inte är. Är du passet som du håller i handen? Nej. Klart jag inte är. Så vem är du? En yogakråka, yogafisk eller yogakamel?

Den där gäckande frågan. Som Kent kommenterar så bra i låten ”La Belle Epoque”. Jag och alla andra är allt. Vi är en del av allt som snurrar och surrar i vår samtid, samtidigt som jag tror att vi alla innefattar evigheten. 

Men hur ser vi på oss själva och hur ser omvärlden på oss? Hur speglar vi världen inom och utom oss. Därinne kanske bor ett skrämt litet barn, men på utsidan syns en självsäker, kaxig person. Och vem är den som observerar både det skrämda lilla barnet och den kaxiga vuxna personen? Det är i det gränslandet som det börjar bli intressant. 

Jag har bytt min yttre yrkesidentitet många gånger. Alltså ett identitetsskapande utifrån det jag gör. Det är synnerligen intressant hur jag blivit bemött. 
Informationschef på ett tv-bolag. Wow, vad spännande! 
Utbränd. Bara en undfallande blick. 
Andligt sökande. Är du med i en sekt, eller? 
Arbetslös. Inte så intressant överhuvudtaget.
Lärare på högstadiet. Beundransvärt, att du pallar! 
Yogalärare. Avvaktande intresse, men med nyfikenhet. Hur flummig är du? 

För att göra en lång lista kort. Det lustiga är ju att jag var ju samma person hela tiden innerst inne. 

Det finns MÅNGA vägar att välja för att närma sig det här med identitet. Tre av de tillämpningar som jag använt mig av är den grekiska havsprofeten Proteus, Caroline Myss sätt att se på arketyper och Eckhart Tolles tankar om egot. 

Men först till något både personligt och tyvärr högaktuellt. Läste idag att de efter flygplanskatastrofen i Ukraina vill veta vad de som förolyckats haft för tatueringar. För identifiering. Tack och lov så vet inte många om detta. Men det är bland det mest groteska man kan göra är att tvingas gå igenom identifikationspapper för någon man älskar. Till oss kom det hem två vänliga men obekväma poliser (fullt förståeligt) med en bunt gula papper. Kan ni fylla i de här? Vi satt vid köksbordet. Jag och min far. Och började bläddra i bunten. Man skulle ringa in hur olika kroppsdelar såg ut. Flervalsalternativ. Händer, fötter, bål. Markera ut speciella ärr eller annat särskiljande. Till slut fick jag gå och hämta en hårborste för att ta loss mammas hår för DNA-test. Det här är det bland det absolut värsta jag gjort i hela mitt liv. Den där bunten med gula papper. Hur min mamma skulle identifieras tack vare den. Som att hennes identitet reducerats till ett flervalsalternativ. Just nu, i denna stund, kanske det sitter en familj i Holland och går igenom en liknande procedur. 

I situationen ovan är det lätt att tappa bort sig själ. Liksom zooma ut, för det är så outhärdligt. Och jag tappade bort mig. Big time. En av vägarna tillbaka gick via havsprofeten Proteus och handlar om hur människan trots är helt suverän på att anpassa sig till förändringar, utan att tappa bort sin kärna. Robert Jay Lifton har skrivit en bok om detta: The Protean Self. Där berättar han att när Proteus fångas in i Odyséens fjärde sång så ändrar han skepnad flera gånger för att klara sig. På ytan är han totalt anpassningsbar, men på insidan förändras inte hans kärna ett dugg. Gränslös inre vishet parad med gränslös yttre föränderlighet. I modern tid tänker jag på Nelson Mandela som vår tids sinnebild för det proteanska självet. Jag fick helt enkelt att börja att bryta mig in mot kärnan.

Kanske att man skulle kunna kalla kärnan för kontrollrummet, varifrån man kan styra men också förena olika egenskaper och uttryck så att allt hänger ihop. Utan att man kanske först ser eller förstår det. Idag vet man att hjärnan är plastisk. Det vill säga att den kan bygga nya vägar och förändra infrastrukturen även i vuxen ålder. Fantastiskt tycker jag, som lever efter devisen att aldrig, aldrig ge upp. Så länge man andas finns det möjligheter att skapa och omskapa. Gränslös inre vishet parad med gränslös yttre föränderlighet. Passar utmärkt i den allt snabbare takt som världen tycks förändras. Sitt i båten och håll i hatten, njut av färden.

Jung talade om arketyper. Om jaget och självet, persona, skuggan, anima och animus. I nutid gör Caroline Myss det. Det är hennes tankar jag mest har fördjupat mig i genom åren. En arketyp är alltså ett beteendemönster som kan finnas hos alla. Till exempel rebellen, den omhändertagande, clownen, äventyraren. Genom att identifiera sina egna arketyper kan man få en större förståelse för sig själv. Enligt Myss har vi 12 stycken, varav fyra är gemensamma för alla. Alla arketyper har en solsida och en skuggsida. Det kan vara värdefullt att inte minst ha lite koll på sina skuggsidor så inte det undermedvetna tar kommandot och vi upprepar samma destruktivitet om och om igen. En grundarketyp som vi alla har är offret. Vilket är något som jag skytt som pesten. I alla fall utåt sett. Som sagt, alla har vi aspekten av att stundom känna oss som ett offer. När vi upplever att saker orättfärdigt drabbar oss, när vi självömkar, skyller på andra för våra egna misstag, är missunnsamma mot de som vi anser har fått mer eller bättre förutsättningar i livet. Vi kan också dra nytta av att spela ut vårt offer för att få sympatier eller så gör vi någon annan till ett offer för att ha någon att ta om hand eller för att det får oss själva att känna oss lite bättre. 

Som sagt, jag avskydde offret inom mig. Som jag har bitit ihop, överkompenserat med handlingar och kört över mina inre signaler för att inte omvärlden skulle se mig som ett offer för alla förluster som drabbat min familj. Gick sådär. Eller snarare, jag tror att jag uppnådde det jag strävade efter. Men på insidan kände jag mig verkligen som ett offer. Förbannade livet. Tyckte synd om mig själv. Tyckte alla andra verkade ha det så enkelt och lättsamt. Det är lätt att fastna där. I en självcentrering och falsk självbild. Så började jag min storstädning av själens alla vrår och om det är något som jag har lärt mig så är det att hålla koll på min egen offerarketyp. För den är verkligen inte rolig att hänga med när den härjar vilt på insidan. 

Sist men inte minst något om egot. Enligt Eckhart Tolle. Där egot är det som står i vägen för en sannare upplevelse av oss själva och omvärlden. Det är som en uppblåst version av vår personlighet. När egot styr vårt medvetande söker vi separation. Det som är annorlunda i den andra. Istället för det som förenar. Vi irriterar oss på det. Värderar. Bra/dåligt. Egot kan vända sig mot oss själva. Förminska oss. Döma. Det finns hur mycket som helst att säga om detta och jag rekommenderar varmt att läsa Tolles ”En ny jord” om du vill veta mer. 

Mer klokskap om egot hittar du hos Mooji och Ramana Maharshi bland många andra. Inom den yogiska filosofin finns också massor att hämta. Brahman och Atman. Men nu är det dags att avrunda för dagen. Nog om teorier och tankar. 

För att få en direkt upplevelse av min egen förgänglighet och oändlighet mediterar jag. När jag bara är med allt som är känns livet sant. Cellerna vibrerar i samklang och i varje andetag tar jag in prana, livskraft och andas ut apana, det överflöd som jag inte längre behöver bära med mig. Det finns en meditation där man använder mantrat I am, I am. Jag är, Jag är. Det låter kanske märkligt med en upprepning. Men det första I am är som en fråga: Jag är…vad? Och svaret blir Jag är…den jag är bortom alla roller som jag tilldelats eller som jag tagit på mig i livet. Genom att meditera över det kan jag nå en upplevelse av min mer kärnfulla identitet. Joseph Michael Levry (Gurunam) har gjort en fin version av den att lyssna till. I am, I am. Jag är, jag är. 

Precis som Du är, Du är. 

Och det är helt perfekt.

Onsdag 23 juli. Dagens rader.
Min guru eller lovsång till hundlivet

Dunk, dunk, dunk. Till det dova ljudet vaknar jag varje morgon. Det är hunden Melker som viftar med svansen mot väggen. Varje dag, lika roligt att vakna. Snacka om guru. Ordet guru betyder från mörker till ljus. Alltså det eller den som tar med en på den resan. Från mörker till ljus. 

Att välja ett liv med hund innebär så mycket mer än att promenera, plocka upp bajs, gosa och ge mat. Det innebär till exempel att ha koll på sina egna reaktioner, möta andras hundrädsla och navigera mellan de blindskär som finns vad gäller hunduppfostran. Vem visste att det rådde så mycket känslor i hur man hanterar en hund! Det sägs även att man får den hund man behöver för att möta sig själv.

Innan Melker kom till oss läste vi på. Tror faktiskt vi skaffade varenda bok som finns på marknaden. Överambitiösa är bara förnamnet. Det vi snabbt insåg var att det finns två skolor. Den hårda och den mjuka. Kortfattat så innebär den hårda att man tillrättavisar och den positiva att man istället förstärker ett positivt beteende. So far so good. Vi kunde se för- och nackdelar med båda. Men sedan fick vi en bunt hundtidningar av en vän. Där tonen var allt annat än vänligen mellan företrädare från de olika synsätten. Ärligt talat blev jag chockad. Det var som att man ville missförstå varandra. Därför känns det som jag går på minerad mark bara genom att skriva om detta. 

Paff fick jag sätta mig ner och börja tänka igenom vad som kändes rätt för oss. Och någonstans hade vi börjat i fel ände. Vi visste ju inte ens vilken hund som skulle komma till oss. Don efter person, eller i detta fall hund, kändes som en bättre utgångspunkt. Jag tror verkligen inte på att en metod som passar alla. Inte minst vad gäller inlärning. I drygt fem år har jag jobbat som lärare inom skolan, mestadels på högstadiet. Där har min utgångspunkt alltid varit att inlärning kan ske på så många sätt och därför behövs en varierad undervisning. Någon tar bäst in genom att lyssna, en annan genom att läsa, den tredje genom rörligt material. Relativt ofta får jag frågor om skolval. Vad tror du om den eller den skolan? Då frågar jag alltid hur barnet är. För skolor är olika. Det som passar den ena, passar inte den andre. 

Tillbaka till hundlivet. Högst på vår önskelista över egenskaper var att vi ville ha en hänga-med-hund. På sjön, till fjälls, ut i springspåret och kunna lugnt ligga bredvid under yoga. Alltså en relativt stor filur, anpassningsbar och mentalt stabil. Vi hade ingen önskan om att ställa ut. Så satt jag en dag på bryggan tillsammans med min mans brorsdotter. Vi småpratade lite om hundar, som vi bådar gillar att göra. Så kom det sig att vi gick in på nätet. På Blocket av alla ställen och kollade efter gulliga hundar. Kändes inte så seriöst. Milt uttryckt. 

Ganska snart kom det upp en annons för en blandning mellan portugisisk vattenhund och labrador. Två raser som vi redan var förtjusta i. Och kullen på nio valpar hade fötts på min 40-årsdag. Om inte det är ett tecken, vad är då ett tecken? Men inte går det väl att köpa en hund på Blocket! 

Steget från tanke till handling gick dock fort. Jag satte omgående igång att skriva ett långt mail till uppfödarna med ett frågebatteri som heter duga. Fick snabbt positiva svar. Vi bestämde möte hos dem för en första träff. Det visade sig att Siv och Pelle var helt fantastiska och deras hund Vivi en strålande mamma till nio sockersöta valpar. Därifrån var inte beslutsprocessen lång. Men vem skulle vi välja? Maken vill ha en hane. Då var det fyra kvar att välja mellan. Nästa gång vi kom dit hade de växt till sig lite. Och det var en liten parvel som nyfiket hela tiden ville följa efter oss. Bullen hette han. Den lurvigaste och den största. Helt klart var det Bullen som skulle få följa med hem några veckor senare. Han döptes sedermera om till Melker efter en av de tre vise männen, alltså inte efter farbror Melker i Saltkråkan som många tycks tro. 

Han kom som en liten lufs, och växte och växte. Och växte. I någon form av panik fick vi skaffa en kombibil. I minibilen gick han knappt in. Men i takt med att han växte fysiskt växte också banden mellan oss. Han tog en självklar plats i vårt liv. Vi hade dock tydliga principer. Ingen hund i soffa eller säng. Så blev han lite krasslig efter några månader. Hm, han kanske blir bättre om han får ligga i sängen? Vet inte om det var sängen som gjorde tillfrisknande snabbare, men kvar blev han i alla fall. Därifrån var inte heller steget långt till soffan. För det var ju ändå ganska mysigt att ha honom där, sa vi till varandra med menande blickar. Visst gick vi också valpkurs och fortsättningskurs hos Eva på Jyckelycka. För oss fungerade det perfekt. Få men viktiga kommandon att lära in. Kom, stanna, nära. Absolut lydnad när det gäller. 

Lugn och bestämd. Det är en annan bra tumregel enligt Cesar Millan. Det tror jag på. Det är inte heller mina starkaste grenar, att vara lugn och bestämd. Nu får jag daglig träning i detta. Melker märker DIREKT när jag blir stressad. Hela han är som en känslobarometer. Har vi en för hetsig diskussion hemma drar han sig undan till ett annat rum. Det är också till honom vi söker oss för att få tröst bortom ord. Ibland är man inte klar över varför man är ledsen eller oförmögen att i stunden sätta ord på ledsenheten. Att då borra ner näsan i pälsen och bara andas bredvid hans trygga energi är healing på högsta nivå. Eller som att titta in i hans bottenlösa bärnstens ögon. När vi var och lyssnade till Eckhart Tolle i höstas sa han just att vill man känna närvaro i nuet, se in i en hunds ögon. För övrig finns det ett fint avsnitt med honom och Cesar Millan där de bara pratar hund, medvetenhet och närvaro. 

Nu undrar du kanske hur det blev med den hårda och mjuka skolan, vad valde vi? Det blev en blandning. När han söker ögonkontakt vid promenad får han beröm, när han hoppar blir han tillrättavisad. Han hoppar nu i princip aldrig. Och är expert på att ge ögonkontakt vid promenad. Det allra viktigaste tror jag är att vara konsekvent. Vilket verkligen inte är det lättaste. Men vi fick en hänga-med-hund i allra högsta grad. Som en bamsebjörn är han stark och snäll. Helt enkelt vår bästa vän och största förebild i att leva i nuet. Världens bästa yogahund som alltid är med i Savasana. Kärlek är bara förnamnet.

Torsdag 24 juli. Dagens rader.
Vän med vem?

Namnet Yogi Pal som jag döpt min yogaverksamhet till innehåller ordet vän. En yogavän vill jag vara. ”Dagens rader” skrivs direkt på Facebook, där begreppet vän används flitigt. Men hur är jag som vän i vardagen, hur vill jag bli bemött och är jag vän med mig själv? Vänner skapas. Vänskap. Hur kan jag medskapa en vänkrets där det finns utrymme att vara sig själv, växa och vila?

Vad vill jag känna när jag är med en vän? Bekväm, icke-dömd eller värderad, lyssnad till och så vill jag gärna skratta. Jag vill känna att jag kan få och ge förtroenden. Att jag kan lita på min vän och min vän kan lita på mig. En vän är någon som valt mig och som jag valt att dela livets gång med. 

I ett samhälle där vi kan bo långt ifrån vår ursprungsfamilj och skilsmässor är vanliga kan en livslång vänskap vara central. Den enda kontinuiteten, vittnet till våra livsupplevelser. Men vad ställer vi för krav på vänskapen? Finns de uttalade, eller ligger det dolda förväntningar och skaver? Precis som med alla relationer tror jag man behöver jobba med sina nära vänrelationer. Vattna, gödsla, ansa för att skörda. Se till att jordmånen har rätt balans. 

Vad har jag för måttstock för mina vänner? Vad händer när någon bryter mot mina förväntningar och inte hör av sig, inte frågar hur jag mår, inte visar stöd när jag som bäst behöver det? Drar jag mig undan, struntar jag i det, pratar jag bakom ryggen på personen eller frågar jag rakt ut vad det beror på? Jag har nog valt alla alternativen vid olika tillfällen. Och vad har efteråt känts bäst i magen? Att acceptera att det kanske inte alls handlar om mig, utan att den personen just nu i sitt liv inte mäktar med mer. Alternativt att höra av sig och ventilera vad som står på utan att skapa dåliga samveten. 

Ibland tror jag vi har för höga krav på varandra. Ibland för låga. Men det kan vara bra att medvetandegöra hur man reagerar och agerar när man känner sig sårad, bortglömd eller missförstådd i en vänskapsrelation.

Just det där med missförstånd tror jag är en nyckel. För vi levererar omtanke i olika valutor. För en är den starkaste valutan ett telefonsamtal, för den andre praktiskt stöd (t ex vid flytt) eller för den tredje ett handskrivet kort på födelsedagen. Någon visar omtanke med ord, någon med handling, någon kanske till och med genom att backa några steg. Ibland behöver vi ge utrymme till varandra att göra våra egna erfarenheter och lära från dem utan att vi är där och duttar, värderar och har åsikter. Att bara finnas där som en neutral spegling på distans. Svårt, när man helst av allt kanske vill känna sig duktig och komma med kloka råd och tips. 

Inom oss rymmer vi många delpersonligheter som vill ha sitt och utmanas. Tror på att ha vänner i olika åldrar, med olika politiska åsikter, som lever i olika livsfaser. Det finns de jag skriver med, de jag läser med, de jag promenerar med, de jag yogar med, de jag lagar mat med, de jag borrar på insidan med och de jag festar med. Vänner sedan barndom, från studietiden, från olika arbetsplatser och spirituella sammanhang. 

Fram till nu skulle jag säga att den tuffaste utmaningen för mina vänskapsrelationer varit att befinna sig i olika livsfaser. Jag har liksom aldrig upplevt mig vara i fas med mina jämnåriga. Därför har jag medvetet eller omedvetet många gånger sökt mig till betydligt äldre personer i mina föräldrars generation för att känna mig i takt med tiden. Under flera år tyckte jag ärligt talat att det var en jobbig upplevelse, att jag så ofta kände mig utanför, apart. Men nu har jag helt landat i det och kan istället känna tacksamhet för att fått möta mitt eget upplevda utanförskap och tagit mig ur det. Jag tar ansvar för mina egna reaktioner. Har blivit mer vän med mig själv. Att det är okej att på ytan inte alltid göra som gängse normer. 

Att vara vän med sig själv. Vad betyder det? Att vara vänligt sinnad till alla ens egna styrkor och svagheter. Inte vara så förbaskad sträng. Jag är betydligt strängare mot mig själv än mot andra. Kräver mer. Vilket är urbota dumt. Kan banna mig själv för något jag gjort eller sagt, som jag direkt skulle ha överseende med eller förlåta någon annan för. Det här jobbar jag med. Att omfamna mig själv i de stunder när jag behöver det som mest. 

Precis som jag vill omfamna mina vänner när de behöver det som bäst. Det är så stort att bli insläppt i någons glädje och sorg. Att få vara där. Nära. Inte minst i glädjen. Tror generellt att vi kan bli bättre på att uppskatta varandra. Att se de små och stora framstegen. Ta oss tid att finnas där. Inte minst när någon tar de första sårbara stegen att visa upp ett eget skapande som ett konstverk i vilken form det än må vara. Uppmuntra. Men framförallt närvara!

“A true friend is the one who holds your hand and touches your heart” skrev Gabriel García Márquez. För visst är det så, att hjärtat vill beröras. Det är det som gör att vi tar det där extra steget, närmar oss en annan person. Går den extra milen om så behövs. Det är kittet i vår mänskliga samvaro. Vänskap. Det som många gånger gör livet större, mer levande och inte minst roligare. Avslutar texten för att fara till goda vänner över natten. Jag tycker om att umgås en längre tid. När samtalen öppnar upp sig i lager på lager över en fika, promenad, middag, nattsudd och frukost. När allt inte är så tillrättalagt och man till och med får vila tillsammans utan ord.

Vems hand kan du ta idag och låta ditt hjärta beröras av?

Fredag 25 juli. Dagens rader.
Åldras som ett lagrat vin eller vinäger?

En solig marsdag för ett år sedan stod jag och väntade vid nedfarten av en slalombacke vid Buustamon i Åre. Hunden Melker och jag väntade på att maken skulle komma och göra oss sällskap för lunch då vi betat av ett pass i längdspåret på förmiddagen. Min blick sökte sig upp mot backen efter en grönklädd carvingfantast. Men han lät vänta på sig. I stället följde jag en stilsäker åkare som svängde snyggt och avslappnat nästan hela vägen fram till mig. Han stannade säkert, lyfte skidglasögonen och log mot mig. Då såg jag hans fårade ansikte. Jag vet inte hans ålder, men skulle tippa bort emot 80 år. Sekundsnabbt kom tanken till mig: - Så här vill jag stå om 30 år och se min man komma nerfarandes! Det har kommit att bli en stark vision för mig. Att vi ska behålla vår vitalitet och rörelseglädje långt upp i åren. 

Att bli äldre är inget som skrämmer mig. Tvärtom känner jag en tacksamhet för varje år som läggs till mina årsringar. Däremot har jag full respekt för att åldrande innebär nya utmaningar. Det såg jag inte minst när jag följde min farmors väg in i demens. Då blev jag akut varse om hur samhället tar hand om våra äldre. Hur krångligt det är att få adekvat hjälp. En sak som jag funderat på är hur det gått för farmor om hon inte hade haft någon anhörig som orkade strida för henne. När hon till slut kom in på ett demensboende var jag helt slutkörd. Det som gjorde att hon fick en plats trots - i mina ögon – uppenbar demens var att hennes hjärna röntgades. Mitt i smällkalla vintern fick jag ta med en drygt 90-årig farmor över isiga fläckar, få in henne och rullator i bilen, köra till sjukhuset och låta henne ligga själv i ett främmande röntgenrum. Kan säga att det här inte var en av de bästa dagarna i vårt gemensamma liv. Men vi fick svart på vitt att hjärnan föll sönder och samman.

Jag bar på mycket ilska under de åren som förflöt innan farmor fick ett värdigt boende. När allt lugnade ner sig och hon flyttat till sitt nya hem hade jag långtgående planer på att skriva en bok för anhöriga. För det var en sådan djungel att slå sig fram i. Och jag hade verkligen behövt något handfast och konkret att hålla mig i som förklarade vilken roll biståndshandläggare har, ansvarsfördelning mellan landsting och kommun efter sjukhusvistelse, vårdplaner, färdtjänst, hur man byter ut en gasspis till en elektrisk med timer, tar bort trösklar, sätter handtag i duschen, hur man väljer hemtjänst och får de antal timmar man är berättigad till. Men det är inte jag som ska skriva den. Nu vill jag istället minnas de fina stunderna som fanns mitt i all förvirring. Farmor avled stilla vid 96-års ålder för drygt en månad sedan. Hon som föddes samma år som första världskriget avslutades. Ett fredens barn som fått frid. Hon fattas mig oändligt. 

Tänker att en bra sak att reflektera över från tid till annan är hur man vill bli ihågkommen. Vad lämnar man efter sig? Har jag delat med mig av mina livserfarenheter till mina nära och kära? Hur bidrar jag till att lägga mina pusselbitar i just deras pussel. På farmors begravning sa prästen det så klokt. Att vi är alla pusselbitar i varandras liv, men det är bara vi själva som till slut kan se det färdiglagda pusslet. Helheten. Hur vill jag att mitt pussel ska se ut? 

Tillbaka till det vitala åldrandet. Jag vill behålla aptiten på livet. Inte vara rädd för att testa nya smaker. Mina förebilder är de som även efter 50, 60 och 70 år tar stegen ut i det okända. Startar en ny karriär, byter bostadsort eller lära känna nya människor. Kan man inte nöja med sig det som är, kan man ju då fråga sig? Absolut. Säger bara att så är det för mig. Det känns kittlande att tänka att vi som 75-åringar gör en långsegling eller öppnar ett hundhem. 

Så, vad att göra för att få ett vitalt åldrande? Den som det visste. Hålla igång hjärnan är väl alltid bra. Vara nyfiken. Sen tror jag på att vända upp och ner på sig. Bokstavligen. Stå på händer eller i skulderstånde. Röra runt energierna i kroppen. Inte stagnera eller stelna. I de upp och nervända positioner blir ju världen också upp och ner. Att helt byta perspektiv. Tänka tvärtom. Utmana. Tänka om. Tänk om…

I rubriken har jag valt bilden av ett lagrat, moget fylligt vin, ställt mot en sur vinäger. Vill jag bli den griniga gumman eller den komplexa äldre kvinnan som smakar gott av allt som livet givit henne. Där brytningen mellan smakerna är det som gör det intressant. Varje klunk öppnar upp en hel värld av upplevelser att generöst dela med sig av. Valet är mitt. Och ditt.

Lördag 26 juli. Dagens rader.
Genom vilka linser ser du världen?

Jag tar på mig ett par glasögon med breda bågar. Tittar ut över klassrummet. Säger: ”Genom de här ser jag hur klassrummet ser ut, vilka färger, former och strukturer som finns här”. Jag byter glasögon till ett par runda. ”Nu ser jag på er med en 14-årig tjejs ögon”. Byter en tredje gång till ett par hornbågade. ”Nu ser jag alla olikheter och orättvisor”. 

Eleverna tittar på mig, undrar vad jag håller på med tills jag säger att: ”Så vill jag att ni närmar er en text”. Läs den flera gånger. Byt glasögon. Fokusera på olika saker. Läs texten ur hjältens perspektiv, hur skurkens. Uppmärksamma miljöerna. Sätt på er politiska glasögon. Vill texten säga något? Byt till kärlekens. Fokusera på relationerna. 

Det är en övning som går att göra i vilken vardaglig situation som helst. Hur ser jag på världen, vilka linser filtrerar mina intryck? Ser jag det som är farligt? Det som är vackert? Det som jag uppfattar som negativt? Kan jag blicka ut över världen utan att värdera det jag ser?

Eftersom jag själv dagligen bär linser eller glasögon (-6,5) så är jag helt beroende av hjälpmedel för att ta mig fram. Genom det har jag också lärt mig skillnaden i för- och bakgrund. Vad menar jag med det? Då jag är kraftigt närsynt ser jag hjälpligt på nära håll, men ingenting på långt håll. För den som är långsynt är det tvärtom. Det här kan föras över till hur vi sätter saker i sitt sammanhang och hur vi prioriterar. Vad placerar jag i förgrunden av mitt liv? Och vad sätter jag på hyllan längst bak i mitt inre rum? Just prioritering är ett nyckelord för mig. Att våga välja. 

Om jag inte korrigerar min syn ser jag knappt längre än till nästippen. Stressar jag för mycket, splittrar mina tankar, dras med i andras drama ser jag sällan heller längre än till nästippen. Perspektiven förändras och mina egna visioner och drömmar hålls på behörigt, suddigt avstånd. Tunnelseende är ett annat sätt att beskriva detta på. 

På andra sidan av myntet finns fenomenet att hänge sig åt en sysselsättning som ska generera ett positivt utfall i framtiden men som tar allt syre i nutid. Om och om igen. Självklart måste man ibland fokusera till 100 % på en sak. Men jag passar mig noga för att springa ifrån det vardagsnära livet. 

Med jämna och ojämna mellanrum kan det vara värdefullt att titta på hur man placerar sina göranden. I förgrunden eller bakgrunden. Ibland hamnar det viktigaste i livet kanske alldeles för nära den bortre väggen. Medan mindre meningsfulla distraktioner poppar upp i förgrunden som de där grodorna på Gröna Lund. Och vad som känns meningsfullt kan man bara själv avgöra. 

Tittar nu på termometer som visar på 32 grader. Mitt fokus börjar svikta så nu flyttar jag att bad till förgrunden och låter textarbete förskjutas till bakgrunden. Vilka glasögon sätter jag på mig när jag hoppar i plurret? Inga. Tänker bara njuta av att uppleva lättnaden i att flyta med.

Söndag 27 juli. Dagens rader. 
Älska, glömma och förlåta.

Min mamma hade vacker liten bok med rött läderomslag som hon fyllde med poesi och ordspråk. Vet inte vart den tagit vägen, men jag minns ett av ordspråken som etsats sig i mitt minne:

Lär det livets största gåta
Älska, glömma och förlåta
Om du lär dig rätt de orden
Blir du lycklig här på jorden

Ett synnerligen rättframt recept på lycka. Älska, glömma och förlåta. Inte minst för ett samhälle som gärna vill ha skriftliga garantier på ett önskat utfall innan man sätter en boll i rullning. Håll dig till att älska, glömma och förlåta, så blir allt bra. Eller?

Vad innebär det att älska? Är det något som vi bara kan slänga ur oss lite hipp som happ, älskar dig! Love you! Kan man älska en sak, en plats? Sig själv? Ett ord som kommer till mig är villkorslöst. Hur otroligt skönt det är att känna att man är älskad utan förbehåll. Och att älska reservationslöst. 

Så till nummer två i lyckoreceptet. Glömska. Här går jag bet. Jag glömmer mycket få saker. De kan tappa sin laddning, absolut, men jag glömmer inte. För mig är det lite av en överlevnadsinstinkt, att komma ihåg så jag inte gör om samma misstag. Att jag lärt mig av dem. Den som vet hur man glömmer får gärna höra av sig. 

Förlåta då. Stort ord. Kan känna att försonas ligger bättre i min mun. Det jag är uppmärksam på är syndabockstänkandet. Att peka finger. ”Det är ditt fel!” Med facit i hand är vi alla supersmarta. ”Vad var det jag sa! Det förstod man ju, att det där aldrig skulle gå!” Så kan det låta när man ligger på botten och kravlar i ånger. Det behöver inte ens vara röster utifrån, utan ens alldeles egen förträffligt kompetenta inre kritiker som tagit över dirigentpinne och drar igång en symfoni med grundackorden: Söka fel. Sänka. Förminska. Tror de flesta är rädda för att bli utsatta för det. Oavsett vem dirigenten är. 

Men nu kom jag en bit från ämnet. Förlåta. Försonas. Känns skönt att tänka på det. Inte bara att jag kan försonas med andras handlingar utan att andra också kan försonas med mina. Och jag med mina egna. Att jag i dagsljus kan se skeenden klart. Realistiskt. Neutralt. Detta har hänt. Det är över. Det enda som lever kvar av upplevelse är i mitt sinne. Det är över, brukar jag meddela mina destruktiva tankar. Det är över. Förhåll dig öppen till det som händer. Nu. Förhåll dig öppen. Oavsett vad som händer. Förhåll dig öppen. Det är mitt mantra.

Älska, glömma och förlåta. Var sak har sin tid. Att låta saker få ta tid. Det tar tid för en sorg att lägga sig till vila. En kärlek behöver tid för att mjukna, för att sudda ut de vassa rädda kanterna. En kärlekens sten behöver rullas flera gånger över relationens strandkanter för att bli len. Vänskapen fördjupas när flera av livets skeenden fått filtrerats genom den. 

Precis som vi idag låter surdegen jäsa länge, långkoken puttrar i var mans gryta så tror jag vi behöver tillåta vår inre utveckling att ta tid. Ge den tid. 

På mina yogaklasser är jag på gränsen till tjatig vad gäller hjärtats lotus. Om att hålla sitt hjärta öppet, oavsett vad. Att gå från Mindfulness till Heartfulness. För det är i hjärtat som jag tror att transformationen sker. När man en dag vaknar upp och ett smärtande inre sår inte längre blöder. Inte värker. Inte skaver. 

Lotusblomman är en stark och viktig symbol för mig och många andra som yogar. Lotusblomman kan växa under de mest svåra förhållanden. Men inget av det fäster på den. Dess fysiska struktur gör att all smuts rinner av den och tillåter blomman att glänsa oavsett omgivning. Man kan tänka på sitt hjärta som en lotusblomma och som en plats man alltid kan besöka. Där det erbjuds vila, värme och medkänsla. Dörren dit är alltid öppen. Man kan också göra en lotusblomma med händerna. Låt basen av handlederna mötas, spreta med fingrarna och sedan låta toppen av lillfingren och toppen av tummarna mötas.

Det börjar bli hög tid för mig att avsluta den här veckan. Dagens rader. Har det inte känts svårt och läskigt att dela så mycket? Har jag fått frågan. Faktiskt inte. För alla ord har flödat från mitt hjärta. Det är vad det är. Varken mer eller mindre. Tackar ödmjukt dig som tagit del av de ord som flödat. 

Kom ihåg att vårda din egen inre lotusblomma! Och som den lille prinsen sa: 

”Här är min hemlighet. Den är mycket enkel: man ser bara korrekt med hjärtat. Det som är väsentligt är osynligt för ögat.”