Dagens rader 2 handlar om sorg, om min mamma, om roller och invanda mönster. Om det oändliga och det ändliga.

Dagens rader. Fredag 26 september 2014. Sorgens väg.

1994
Det hade varit en ovanligt varm sommar. Vi i vår lilla familj på fyra hade följt fotbolls-vm på liten tv i segelbåten. Tätt tillsammans i ruffen. Hejat fram landslaget till en bronsplats. Minns den sommaren som en av de bästa i livet. Sen kom hösten. Och stormen. Och samtalet.
Jag har skrivit om det här förut. Men det är svårt att ta en annan väg än denna idag, när jag möts av rubriker överallt. Måste gå den en gång till. Att upprepa kan vara att verkliggöra. Men också omtraumatiserande. Fin gräns. Försöker balansera. 
Andas mig igenom denna helg när trummor slås i minnets tjänst. Tänker att jag här erbjuder en personlig röst under helgen. För att sedan gå över till något helt annat.

För några år sedan skrev jag en text där jag både ställer frågor och svarar. Börjar med den. Kanske var det ett sätt att återta kontrollen när det skrivs så mycket som jag inte kan relatera till. Kanske ett sätt att få distans. Den handlar om chock, överlevnadsstrategier och den slingrande vägen framåt. Och är lika sann då som idag. 

Sorgens väg

Hur fick du veta?
Min mormor ringde tidigt, tidigt på morgonen för att fråga vilken båt mamma åkt med. Hon hörde hört på nyheterna om en förlisning. Jag visste inte vilken det var så jag gick uppför trappan för att väcka pappa. Redan där började kroppen knyta sig. Sen följde dygn av total förvirring. Jag kommer ihåg att jag stängde ner. Som att alla organ bara la av. Behövde ingen mat, ingen sömn, inga toalettbesök. Det kom folk, det ringde. Vänner, arbetskamrater, grannar. Vet inte hur det blev så, men jag tog på mig rollen som tröstare, den som skulle fixa allt. Fast det fanns ju inget att fixa. Mer än att servera sherry i små glas. På insidan var det fullständig panik. Men jag tror att det från utsidan såg rätt samlat ut. Jag bar en bricka med små kristallglas. Vad annat kunde jag göra?

Så det var din strategi, att hålla ihop?
Strategi och strategi, det var ju verkligen inget jag bestämde mig för där och då. Det bara blev så. Skulle mer säga att det var ren överlevnad. Jag hamnade i djup chock, vilket jag inte ens visste var det var då. Ännu mindre hur jag skulle ta mig ur den. 

Men var inte det ett bra sätt då?
Både och. Det hade det säkert varit bra att vara så i några dagar. Som skydd. Men jag fastnade. Kom inte ur. Överallt möttes jag av tidningsrubriker och andra människors upplevelser av katastrofen. Märkligt hur många hade ett behov av att berätta just för mig exakt hur de fått reda på det och vad de känt då. Det var som att jag tappade bort mina egna upplevelser bland alla kända och okända röster i samhället. Dessutom ville jag verkligen inte möta blickar av medlidande. Kände att folk tittade på min familj som när man kör förbi en trafikolycka och saktar ner för att se vad som hänt. Säger absolut inte att det var så, men det kändes så. Om jag så snabbt som möjligt kunde slå ifrån mig de blickarna så klarade jag mig. Blickarna påminde mig om det som hänt, om jag försköt dem hade det kanske inte hänt. Trots allt. Galet, jag vet. Men så var det.

Hör att det finns många bottnar i den här upplevelsen, fick du ingen hjälp att ta dig igenom smärtan?
Nej, det kan jag inte påstå. På den tiden var inte Sverige utrustat för nationella trauman på det psykologiska planet. Idag hoppas och tror jag att det är annorlunda. Att det finns en helt annan krismedvetenhet. Jag träffade några personer inom psykvården, och det var inte lyckade möten. Mer än så vill jag inte gå in på. Men några år senare kom jag i kontakt med många bra personer som kunde vägleda mig ur mina vanföreställningar och ångest. Skulle säga att det var direkt livsavgörande.

Men vad hände med saknade då? Vart tog den vägen?
Den fanns och finns ju där hela tiden. Vi var väldigt symbiotiska, jag och min mamma. Det fanns en enorm närhet och kärlek. Hon fanns alltid, alltid där för mig. Och jag för henne. När jag bodde i Frankrike brevväxlade vi och de breven kom att betyda mycket. Jag kunde läsa dem om och om igen på nätterna. Sen tyckte jag det var oerhört jobbigt att se andra tjejer i min ålder med sina mammor. När de gick på stan ihop eller åt tillsammans. Det kunde komma som en akut kramp i hjärtat. Tappade andan. Det händer fortfarande. Som Göran Tunström skrev: ”När mammor dör, då förlorar man ett väderstreck”. För mig blev det så. Jag blev helt desorienterad. Det finns så mycket att säga om min mamma som person. Men det vill jag säga på ett annat sätt, i en annan form.

Finns det några egna ögonblick som pockar på?
Jag minns såväl när jag skulle plocka ihop på hennes arbetsplats på polishuset. Det här är också en typisk grej. Jag förstår inte varför jag skulle göra det. Kan överhuvudtaget inte återskapa händelseförloppet varför jag sitter på hennes arbetsstol och packar ner hennes personliga tillhörigheter. Ville jag det? Eller blev det bara så? Hur som, när jag lyfte på skrivbordsunderlägget hittade jag en lapp med lösenorden till hennes dator. Det var min och min brors namn. Vet inte varför jag kommer ihåg det så otroligt tydligt. Men det var som ett bevis på att vi hört ihop. Att vi existerat som familj.
En annan upplevelse var när jag såg en av kvällstidningarna, strax efter olyckan, och de hade publicerat alla omkomnas passfoton på omslaget. Mamma hade fått fel namn. Ett av hennes mellannamn. Jag kommer ihåg min monumentala ilska över att de bara sådär kunde publicera en bild och dessutom skriva fel namn. Det kändes som ett övergrepp. Ett starkt ord, men så kändes det. Jag har ett minne av hur jag några månader senare sitter på ett seminarium på JMK (enheten för journalistisk, medier och kommunikation) där jag pluggade och representanter för kvällstidningarna var där för att debattera sin rapportering. Jag ställde dem mot väggen. Exakt vad jag sa, kommer jag inte ihåg, för jag var så bortom mig av vrede, men någon slags upprättelse kände jag efteråt.

Handlade det om heder?
Snarare om värdighet. Att jag så ofta upplevde att man kunde behandla både offren och oss anhöriga lite hur som helst. Som att vi buntades ihop till en skock och jag kunde riktigt höra hur myndighetspersoner drog en lång suck när man kontaktade dem och tänkte att ”nej, inte en anhörig till”. 

Kan du sätta ord på hur sorgen gestaltade sig hos dig?
Det första jag vill säga är att jag verkligen bara kan tala för mig själv. För om det är något jag lärt mig är det hur olika vi reagerar i stunder av sorg. Jag skulle säga att för min del existerade sorgen på olika plan. Tänk dig ett hyreshus med flera våningsplan. Utan trappa mellan dem. På vissa våningar är det fint och välstädat. Ordning och reda. De som bor där betalar räkningar, lagar middag och sover gott om nätterna. På ett annat plan är det kaos. Kläder, tidningar och disk ligger huller om buller på golvet. Mitt bland dem ligger en levande varelse och kippar efter andan. Så har du ytterligare ett plan där det är helt mörkt och tom. Inget liv. Och ett till där ett par bråkar med varandra hela tiden. Sköter inte om sig. Festar stundtals hårt.
Ungefär så såg mitt hus ut i många år. På jobbet levde jag på det våningsplan där det var ordning och reda. Fick ofta höra att folk tyckte jag var så ordningssam och duktig. Öppnade man dörren till mitt privata hem var det en galen oreda. Och allt det här skedde parallellt. Jag kunde ta en taxi till akuten på natten för att jag hade dödsångest i magen, för att sedan gå och arbeta effektivt dagen efter. Eller festa till tidigt på morgonen på Stureplan för att kvällen efter vandra längs kanalen och fundera på om jag skulle hoppa i. Pendeln svängde brutalt från ett håll till ett annat. Och jag reflekterade inte direkt över det. För när jag befann mig på ett våningsplan, var det ljudisolerat mot de andra. Kan inte förklara det på ett bättre sätt än att det var en oerhört splittrad tillvaro. Noll inre kommunikation.

Så hur byggde du trappor mellan våningarna?
Ett steg i taget och ibland en hel trappa åt gången. Tog mycket hjälp och vägledning. Terapi i allsköns former. Under flera år. Idag har jag tillgång och nycklar till alla plan. Vissa väljer jag dock att mer sällan besöka. Sen har jag byggt till en våning, en varm och kärleksfull plats till mig, min man och vår hund Melker. Den mest tillåtande våning man kan tänka sig.

Vad skulle du vilja säga till den där drygt 20-åriga tjejen som bar brickan med sherryglas?
Ingenting, bara mjukt hålla om henne. Andas med henne. Stryka handen över kinden. Låta handflatan vila på hennes hjärta. Få kroppen att förnimma. Levandegöra. Sen kanske viska, att jag ser henne, att det kommer bli bättre, för att sen bli värre igen och sen riktigt bra. Ett steg i taget. Håll ut. Våga. Leva.

Dagens rader. 27 september 2014. Om ovisshet.

Det ovissa livet

Vad har hänt? Och vad kommer att hända? I spänningsfältet mellan då och sen uppstår ofta oro. Den stora ovissheten. En grundpremiss för att leva. Att inte veta allt. Ändå har vi många gånger så svårt att hantera den. Vi gör allt vi kan för att känna kontroll. Över hemmet, kroppen, jobbet, barnen, partnern. Vill ha garantier för att allt kommer bli som jag önskar. Kroppen ska inte åldras på utsidan, partnern ska älska bara mig hela livet. Och ingen ska bli sjuk. Eller råka ut för en olycka. 

Men så är det ju inte. 

På riktigt.

Tror att en oförmåga att hantera ovisshet skapar smärta. Vi ältar, antar och spekulerar. Låter destruktiva tankar om en oviss framtid leda oss in i depressioner och flyktbeteenden med missbruk. 

Att inte veta. Att det inte alltid finns ett svar. Utan flera. Eller ibland inget. Varför? Varför just jag? Varför just min familj? Tankarna cirkulerar som i en rondell utan utfart.

För att återknyta till gårdagens text är jag kanske en av dem i Sverige som vet minst om själva förlisningen. Jag har medvetet låtit bli att fördjupa mig i bogvisir, konspirationer och högljudda röster om än det ena, än det andra i hanteringen av katastrofen. 

Så här tänker och känner jag. Det finns ingenting som någon kan säga eller göra som ger mig min levande mamma tillbaka. Ingenting. I många, många år lät jag den ödesdigra tiden under själva förlisningen påverka hela mitt sinne. Det var som jag själv var med. Jag utsatte mina tankar för de värsta av värsta inre bilder. Tills någon sa till mig, så enkelt, men så sant: Det är över! Det var som att vakna upp ur en konstant pågående mardröm. Just i den stunden som jag hörde orden - det är över - låg ingen och kämpade för sitt liv på Östersjön. Mer än jag i mina tankar. Aha. Jag hade kommit till en punkt där jag var mottaglig för ett nytt förhållningssätt. Äntligen fick jag andas ut. 

Frågeställningar till vad som skulle/ska ske med färjan har varit sekundära för mig. Men jag har allra största respekt för helt andra synsätt. Jag anser att döda kroppar ska hanteras med största möjliga värdighet, men i fallet med Estonia känner jag att det vore mindre värdigt att idag inleda en bärgning. Önskar att färjan får vila i frid, och slippa rovlystna dykare. Att den ska respekteras som en gravplats. Men jag inser att överträdelser kommer ske. Och det får jag lära mig att leva med. Kan hända att jag kom till den här slutsatsen för att jag redan under natten då förlisningen skedde, upplevde att kontakten med mamma brutits. Min pappa kände likadant. Som att hon, Ingrid Margareta Elisabet, vår mamma och pappas fru, inte längre var därute. Att hon var på en annan plats. Nu är jag inte religiös eller har en bestämd uppfattning om ett liv efter detta, men känslan var så stark att jag väljer att lita på den.

Är olycksorsaken viktig? Rent rationellt skulle jag säga ja. Men i mitt hjärta nej. Det som hände, hände. Jag får ha tillit till att haverikommissionen och de som är experter på sjösäkerhet tar lärdom och konsekvenser av katastrofen. Men för mig personligen, så förändrar orsaken inte utkomsten. Kan också se vilka återvändsgränder som kan finnas i jakten på alternativa orsaker och syndabockar. Vill inte ta den vägen.

Vad finns mer att tillägga idag? När världen omkring oss i allra högsta grad flödar av ovisshet. Jag har ägnat mycket tid att undersöka vad som händer med oss i det som kan benämnas som orostider. Hur ovissheten påverkar vår handlingskraft. Skrev en uppsats med den långa titeln ” Medier och medborgare, handlingsbenägenhet och demokrati i en orostid”. Den gjordes inom ramen för ett större forskningsprojekt där vi tittade på hur man som medborgare aktivt engagerade sig i de frågor som media rapporterade om. Skänkte man pengar, gick med i organisationer eller föreningar för att kollektivt kunna påverka eller engagerade man sig politiskt? Det var ett ambitiöst och spännande projekt, med lite dyster utkomst. Det fanns ingen större handlingsbenägenhet hos de som intervjuades, man kunde gärna skänka pengar till Amnesty eller liknande organisationer, men det stannade där. Ovisshet och osäkerhet blev handlingsförlamande.

Skulle jag göra något liknande idag, skulle min utgångspunkt vara en annan. Jag skulle intervjua personer som är särdeles bra på att leva och navigera bland ovisshetens skär. De som lever ett liv där de har kraft att förändra och påverka från hjärtat, utan att de bränner ut sig själva eller blir helt modfällda. Lyfta fram goda exempel. Hur tar de sig fram i livet? Vilka metoder, tekniker finns att tillgå? Och hur kan man förmedla hopp i en värld som ter sig hopplös? Inte minst till tonåringar och unga vuxna. Om hur vi alla har en viktig uppgift att till nästa generation förmedla att faser av ovisshet, osäkerhet och oro är normalt. Att något annat kommer efter det. Överföra hopp. 

Att lära sig leva med ovisshet är en stor utmaning, men livsviktig. Kan jag i mitt inre skapa rymd och rum där jag kan härbärgera de mest smärtsamma upplevelser och ta ett andetag i taget. Ja, då kan jag övervinna mycket. Vi behöver ge varandra utrymme att andas, men samtidigt tränga oss på ibland. Våga ställa de där jobbiga frågorna. Våga vara nära. Våga sätta gränser. Och öppna gränser. 

Jag tror att vi som samhälle behöver stanna upp. Omfamna ovissheten. Inte fly från den. Inte ta saker för givet, som inte är givna. Vilket typ inget är. Och ibland kanske tänka om. Inse att vi inte har svar på allt, på en gång. Så här en kort tid efter alla valdebatter är min reflektion att det utkrävs väldigt många svar från politiker. Men får de alltid relevanta och viktiga frågor utifrån ett större perspektiv? Och vill vi ha politiker som svarar som robotar? Längtar efter mer ovissa samtal beslutsfattare emellan. Där man lyssnar, reflektera och därefter kommenterar. Kopplar ur autopiloterna. 

Likaså är det väsentlighet att skapa visshet när det går. Visa var du står, vem du älskar och reflektera över att kärlek många gånger är handling.

Dagens rader. 28 september 2014. Till min mamma.

Idag är det 20 år sedan. När rubrikerna känns svarta vill jag fylla sinnet med liv. Med den som gav mig och min bror livet. När jag för ett år sedan skulle gifta mig hade vi ett bord, kallat "Minnenas bord". Där fanns bilder, korrespondens och texter kring dem som inte längre finns med oss. Det här är det jag skrev då om min mamma. I en längre version. Med de orden byter jag imorgon riktning på Dagens rader. 

Om mamma Ingrid

När jag var liten gömde jag mig bakom dig. Att vara din dotter var väldigt tryggt som liten blyg flicka. Din mörka, hesa röst hördes alltid och gick jag in i ett rum var det bara att gå till händelsernas centrum så fanns du där. Så här i efterhand känns det som att jag alltid satt i ditt knä och hörde ditt skratt i mitt öra. Det var aldrig några problem i den stor vida världen så länge du var med. För du kunde prata med vem som helst, om vad som helst och du var jämt med mig. Jag var oändligt stolt över dig, min mamma.

Om jag skulle beskriva dig idag skulle jag göra det genom att säga att du älskade livet, människor i allmänhet och din familj i synnerhet. Vardagen kändes alltid som fest. Varje kväll fikade vi i vår lilla familj. En enkel, sammanhållande rutin. Bäst var det när vi fick chokladkakor med mint. 

En annan av dina specialiteter var kortspel. Spela bridge gjorde du varje onsdag så länge jag kan minnas. På rikspolisstyrelsen. Jag ser dig framför mig med dina stora glasögon och allvarlig min. En fokusering och skärpa som jag än idag fascineras över. Ofta låg något lätt och glatt över ditt väsen, men just när det kom till kortspel kom en mycket bestämd kvinna fram vars pondus kring bordet var självklar. 

Jag tänker på bilden av dig som brud nu när jag själv snart ska säga ja. Att jag tänkt att jag inte velat ordna ett bröllop, för hur skulle jag kunna göra det utan min mamma? Men nu står jag snart där. Vid skogens altare. Kärlekens kraft tar mig dit. 

Jag vet att du hade varit så lycklig över att jag träffat just Stefan. Och att ni skulle ha fått en mycket speciell relation. Så som du fick med alla kära personer som kom i din väg. 

Det finns så mycket att berätta om dig för min blivande man. Om dina klarblå ögon, om din lena huden och värmen från hjärtat. Om hur starka dina ben var, snabba och snygga.

Det finns så mycket att berätta om hur du älskade ditt svarta te, gärna tog en whiskey och gjorde världens godaste potatisgratäng.

Det finns så mycket att berätta om hur du på riktigt engagerade dig i mina och min brors vänner. Du tog dig tid att lära känna alla som kom över vår tröskel. Självklart stod du alltid vid sidan av fotbollsplanen och hejade fram oss.

Det finns så mycket att berätta om den gången när det på riktigt höll på att gå snett för mig och mina vänner. Att jag mitt i allt ändå kände att jag kunde ringa dig. Och du kom. Ordnade lugnt upp den farliga situationen utan att bli arg på mig. Du berömde mig istället för att jag hört av mig. Aldrig mer tog du upp den natten. Kastade den inte i mitt ansikte. Istället lämnade vi den där och då för att länka samman oss i ett oupplösligt band av förtroende och respekt. 

Det finns så mycket att berätta om hur jag inte alltid är klar över var gränsen går mellan dig och mig. Om en relation utan början och utan slut. 

Det finns så mycket att berätta.

Dagens rader. Tisdag 30 september. Ett steg tillbaka.

Om invanda föreställningar

Idag blir det färre rader. Apropå att ändra föreställningar. ”Dagens rader” kan också vara någorlunda kortfattat. Som barn tycker vi många gånger om det repetitiva, om att veta vad som kommer hända. Som vuxen känns det uppfriskande att se saker på nytt, med mer distans. Svårast har vi kanske att se de som står oss närmast. Vi har invanda föreställningar om att en person minsann är si eller så. Kanske har vi allra svårast att se våra föräldrar för vad de är. Bortom sin föräldraroll. Tänker att det kan vara för att vi fortfarande ser dem med barnets ögon. 

När jag under de senaste dagarna har skrivit om min mamma har jag tänkt på mycket detta. När jag tittar tillbaka känns orden dock smärtsamt sanna. Så mycket kärlek. Men det är så lätt att idolisera, idealisera eller för den delen demonisera. Och det är svårt att se sin förälder som vilken vuxen som helst. Med fel och brister. Förtjänster och guldkanter. Att de en gång varit barn. Av sin tid. Levt många år utan att vara förälder. 

Tror att relationer kan må bra av att bli mer neutralt betraktade. Att nyfiket närma sig sin partner, nära vän eller släkting. Vem är du idag? Bortom allt livsplanerande, fixande, trixande, cementerande rollfördelningar och vardagströtthet. Eller se sig själv i spegeln. Helt naket. Bortom alla tankar vi har om oss själva. Vem är det som reflekteras tillbaka?

När jag som mest höll på att vända på stenar i mitt liv - grävde, vaskade, borrade – kom det upp massor av tankar och känslor. Stundtals motsägelsefulla. För det är ju många gånger så att våra känslor för en person inte är antingen eller, utan både och. Självklart gäller det även vår självuppfattning. Jag följer nu serien ”Djävulsdansen” på SvT om medberoende. En viktig och stark serie. Ikväll medverkar Märta Tikkanen som så bra beskriver sina känslor inför sin bortgångne make som ”en oerhörd passion –och ett vitglödgande hat”. Mellan de polerna kan livet spänna sig. Utmanande problematik, det här med medberoende som verkligen har sin plats på agendan i det offentliga samtalet. 

Varje dag gör jag upp- och nervända asanas som skulderstående och handstående. Då ser jag min allra närmaste närhet från ett annat perspektiv. Ödmjukt underifrån. Samtidigt med kraft. Det finfina i detta är att det räcker med att jag själv ändrar min kropp en aning på mattan eller i min roll i en relation för att hela balansen ska komma i ett annat läge, kanske ännu mer i balans! Tycker det är spännande, det här med relationer. Till oss själva, till varandra, till livet. Att det finns så mycket potential i att ta sina relationer på allvar. Och med en stor portion humor.

Dagens rader. 14 oktober 2014. En del av en grupp.

Vilken roll tar du?

Njuter av höstsolen efter att ha packat resväskan för att åka till Holland imorgon. En vecka blir jag borta för att göra en vidareutbildning inom Kundaliniyoga. Den heter ”Vitality and Stress” och jag ser verkligen fram emot att få med mig kraftfulla tekniker hem som jag kan lära vidare. Medan jag fyllde på resväskan med yogamatta, filt, meditationskudde och yogakläder funderade jag på hur det kommer att vara att ingå i ett nytt sammanhang. En ny grupp. 30 personer från hela Europa. Jag känner ingen som ska dit. Vet knappt vart det ligger. Någonstans mitt i Holland. Ska ta ett tåg från flygplatsen. Sen buss. Jag har gjort den här resan många gånger. Alltså inte den fysiska, utan den mentala. Att utsätta mig för nya sammanhang.

För mig är det en utmaning att vara i en grupp. Tar gärna en passiv roll i början. Betraktar. Blir blyg och osäker. Som jag har jobbat på att försöka bryta det här mönstret! För när jag efter några dagar börjar bli bekväm i gruppen är det svårt att byta roll. Som att: - Jaha, vem är du som helt plötsligt börjar prata? Och vips, drar jag mig tillbaka in i skalet igen. Som en rädd sköldpadda.

Det lustiga är att jag har gjort vansinnigt många kurser för att vara så osäker. Det går inte riktigt ihop. Men så är det. Min längtan efter att få lära mig, utvecklas och uppleva någonting annat har varit starkare än min rädsla.

Det här är också något som jag tänker extra mycket på när jag själv leder retreat, resor eller klasser. Att få deltagare att känna sig trygga. Men också medvetandegöra vilken roll man kanske tar. Den roliga, den ansvarsfulla, den ifrågasättande, den inkännande, den hjälpande, den allvetande, den betraktande, den duktiga, den tillbakadragna, den intellektuella, den alternativa. För att nämna några av de roller som kan ges eller tas i en grupp. Vilken roll tar du och vilken trivs du bäst?

Under gårdagens klasser pratade jag om sann kommunikation. Att kommunicera utifrån sitt hjärta. Det slog mig då att jag trivs bra med att ibland få vara lite, hur ska jag uttrycka det, flamsig. Att skoja lite, avdramatisera. Men att jag kan vara sträng emot mig själv och tänka att jag kanske uppfattas som oseriös. Ju längre jag har undervisat i yoga, desto mer märker jag att min mer lättsamma sida får ta plats. Och jag tycker om det! Det blir som att allvaret får hålla grundtakten, som en basgång. Men skrattet får komma om och om igen som en glad refräng. Det man tar med sig hem och fortsätter nynna på. Glädjens toner.

När jag aktivt arbetade med kommunikation tänkte jag ofta på att kommunicera på mottagarens villkor. Att anpassa mina ord och energi utifrån den jag pratade eller skrev till. Det var effektivt, men skapade också en förvirring. Jag började tänka lite för mycket på hur jag sa saker. Mycket av kommunikationen gick då ut på att övertala. Övertyga. För att ta ett mindre positivt laddat ord, manipulera. Det var väldigt intressant att se hur min egen inre förvirring ökade i takt med att jag blev bättre och bättre på mitt jobb. Nu är det här längesedan, det är 16-17 år sedan jag härjade som bäst i tv-världen där jag hörde hemma under många år. Det är år som jag aldrig vill ha ogjorda. Få saker har lärt mig så mycket om mina egna förmågor och skuggsidor. Jag hade så mycket idéer om rätt och fel, så här gör man, så här gör man inte. Hej å hå. Det märkligaste så här i efterhand kanske var att när jag som mest gick emot mina egna värderingar, ja då fick jag en stor löneförhöjning. Snacka om snurrigt.

Nu kom jag långt ifrån det här med grupper. Eller kanske inte. För mycket av det vi gör tror jag handlar om att vi vill passa in, känna att vi duger, bli sedda. Vi förminskar eller förstorar andra människor för att känns oss bra. Ibland till ett högt pris. Så har det i alla fall varit för mig. 

Men jag har undermedvetet sökt mig till grupper där jag verkligen upplever att jag kan slappna av, känna delaktighet och samhörighet. Det har betytt så mycket för mig. Wow, det finns andra som är intresserade av samma saker som jag. Som gör liknande livsval. Eller är helt olika, men uppskattar och värderar just olikheterna. 

Vi får se vad den här gruppen i Holland kommer utvecklas till. Min intention är förhålla mig öppen. Inte skämmas om jag drar mig tillbaka, skrattar för högt eller pratar för mycket eller ingenting. Just nu ser jag mycket fram emot att bara få flyta med. Får börja med att hitta dit.