Yogipaltunn

Lyckoförändring

Den senaste tiden har varit väldigt social. Många middagar med vänner från olika delar av livet. Under en av tillställningar pratade vi om lycka. När vi känner oss lyckliga. 

 

Till min stora förvånging hör jag mig själv säga: "När jag är med dem jag tycker om."

 

Och vad är det som är förvånande med det? Känns kanske självklart?

 

Bara för några år sedan skulle jag ha svarat något i stil med när jag yogar, springer, läser, skriver...det vill säga när jag är ensam. Kände ofta att jag förlorade mig själv i större sällskap. Och att vara själv har alltid vara det mest naturliga. 

 

Jag var ensamt barn i 12 år och inga kusiner. Gick inte på dagis, inte fritids. Så det där med att vara i grupp fick jag aldrig riktigt träna på. 

 

För den som känner mig kanske detta ändå låter märkligt, eftersom jag alltid umgåtts mycket med allt och alla. Och verkligen tyckt om det. Men de där riktigt lyckliga stunderna, när livet känts förhöjt, då var jag ensam. 

 

Men nu verkar det ha förändrats. Utan att analysera det sönder och samman, kan jag bara konstatera att jag idag känner både lycka och tacksamhet i möten med andra. 

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Länkar