Yogipaltunn

Eftertom

Söndag eftermiddag efter kurshelg. Denna gång vidareutbildning i barnyoga. Fin kurs. Mycket värme, acceptans och glädje. 

 

Efter en kurs eller något stort är över är det lätt att känna tomhet. Eller som jag skriver i rubriken. Eftertom. I alla fall känner jag så. När närvaron har vibrerat och alla sinnen varit öppna kan vardagen kännas som en utmaning. När alla är upptagna med sitt, fingrarna fastklistrade vid datorer eller mobiler och det mer handlar om att överleva än att leva. För att ta till en klyscha. När det är helt upp till mig själv att välja närvaro i varje ögonblick trots att mailkorgen är full, maten olagad och tvätten tornar upp sig. Men när man hittar den där, när vardagen blir en som en dans. Då känns livet helt. Om så bara för en mikrosekund. En liten provsmakning. En appetizer. Som gör att man bara vill ha mer av den varan! Eller i det här fallet, varandet. 

 

Jag och hunden gick till yogastudion och förlängde yogasinnet med ett pass. Bara han och jag. Vi har en bra kombo när det kommer till yoga. Jag gör övningar och sen vilar vi tillsammans på mattan.

 

Men tillbaka till tomheten. När jag känner mig tom, vill jag inte göra någonting. Allt känns jobbigt och tröskeln till att ta tag i något känns oöverstigligt hög. Som att kroppen vill vara, inte göra. Att då bli pushad till handling känns inget vidare. Jag börjar lära mig att inte boka in saker efter en upplevelse som behöver integreras och smälta i mig. Men jag lyckas inte alltid. För det finns så mycket roligt. Fast jag vet att det bästa för mig är att bara dra mig in allt längre i mig själv, som en sköldpadda i sitt skal, tills jag är redo att komma ut igen. 

 

Nu har jag upplevt den här tomheten så många gånger att den inte gör mig rädd längre. Ser den mer som en gammal bekant som kommer på besök, men som är på genomresa. Jag vet att den inte ska stanna. Det kan annars vara lätt att drabbas lite av panik eller ångest. Hur kan jag känna mig helt tom, när livet alldels nyss var så fantastiskt?

 

Men det är i mina ögon helt normalt. Att tillvaron hela tiden böljar fram och tillbaka, som vågor att surfa på. Jag har varit en hel del på en kursgård som heter Baravara och liggar i Dalarna. Där var jag i flera år också engagerad som assistent på kurserna och hade förmånen att få möta fantastiska människor som öppnade upp för en ny närvaro och medvetenhet. I slutet av kursen, när det var dags att åka hem, pratade vi just om det som kan komma efter. Tomheten. Vad händer nu? Att det är av yttersta vikt att ta hand om och vara snäll mot sig själv. Inte göra några störra förändringar i livet, utan bara vara i det som är. Lättare sagt än gjort kanske. 

 

Något som har stöttat mig genom sådana perioder är att jag hittat likasinnade. Någon som går igenom samma sak, eller som har gjort det. Att bara dela med varandra vad som händer utan att den andra vill lösa "problemet". Att den personen bara är där och verkligen förstår. Det är ovärderligt. De personerna kommer för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. En plats som jag vårdar och kan återvända till när jag vill känna samhörighet och en känsla av att det är ok att vara i en viss fas. 

 

Jag tror att all utveckling kräver arbete. Många gånger har jag känt att min väg varit mer som en hinderbana, där det hela tiden kastas nya saker framöver mina fötter som jag måste ta mig över, runt eller under. Då hjälper det att ha en hel verktygslåda med tekniker som gör att det går snabbare att ta sig över en puckel eller igenom en tunnel. Andning, yogarörelser, metoder som The Work, regelrätt samtalsterapi och självklart meditation. 

 

Det jag vill säga med det här inlägget är att tomhet är ok och när man vill vidare finns det massor att göra för få styrfart igen. 

 

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Länkar