Yogipaltunn

Om de äldre, de som sliter och de som väntar

Idag var jag på min farmors demensboende. Ville visa vår uppskattning för hur fint de tar hand om farmor. Det här blir lite som ett inlägg i debatten om äldreomsorgen. Men jag kan inte låta bli. För det ligger diktan mitt hjärtat. 

 

Innan farmor blev beviljad en plats på boendet var det KATASTROF. Ingenting fungerade i hemmet. Vi var där mest hela tiden och försökte få någon form av värdighet för farmor. Det gick inte. 

 

När det var dags för flytten, ville farmor inte. För hon hade minsann läst och sett på tv hur illa det var. Och i sanningens namn trodde jag också att det var misär mest överallt. Vi hade nogsamt valt ut tre boenden som vi besökt och ändå uppfattade positivt. Men farmors ångest över att flytta var monumental. 

 

Men det tog inte mer än ett dygn innan hon tyckte det var alla tiders, toppen och hurrarop för det nya hemmet. Och så har det varit sedan dess. Hon får sällskap, är ren, får bra mat och stimulans. En vårdhund finns där, Ludvig som är en riktig hjälte. 

 

Så jag vill verkligen ge en eloge till personalen som gör livet lättare, ljusare och mer livfullt. De historierna måste också berättas. 

 

Här är farmor och Ludvig:

 

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hund-pa-recept-hjalper-aldre_6360748.svd

 

Lyssna gärna på Studio 1 från i fredags. När de diskuterade de äldres situation och Richard Larsson 96 år intervjuades. Hans raka äkthet över hur ensamheten som gammal och bortglömd kan kännas går inte att värja sig mot. Till och med programledaren Monica Saarinen föll i gråt. Jag satt i bilen tårarna bara rann. Han gick bort innan intervjun hann sändas. Lyssna här:

 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4861343

 

Jag tror inte på att skuldbelägga de som inte hinner/mäktar med, men jag önskar av hela mitt hjärta att de som kan låter sina äldre vara med i julfirandet.  

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Länkar